jag grät som över Cimetière du Montparnasse

i vilken lund det aldrig betingar den djupa kärleken som gått mig förbi

Härifrån blir allt så förångat svårt.

Inte en blick av kärlek och jag var stillsamt bunden till att förgås 

Sienne blott ett biflöde av min nattflod 

Aldrig så vågad aldrig av aldrig i mitt bröst

Jag skulle möta dig där, jag ville det. Vi var Paris. 

Nu, nu är all tid evigt förbi och jag tog beslutet att härda livet ut

Du tog aldrig min oskuld som ett handfast kärleks beslut

Jag vrider mig i tomhet, i våndor över mitt skal 

att vara så blind över vad som är livets rätta val

Jag älskar dig och hur kunde du släppa min hand?

Hur fick jag så inte ens vila mitt tunga huvud av sorg på ditt bröst

med dina armar omslutna en natt om mig i värme. Kallt. 

Alltid bara jag som skall ge, ge, ge, i bister kyla

moderlig mere maternelle moder versus din kallsinniga försummelse, men för den sakens skull skall du ha bete. Fy.

Nu vågar jag inte längre

 fel jag orkar inte längre. 

Förlåt min ilska, 

Föraktet är över, klarhet tog mitt öga.

Besudla själars euforiska liv, 

Du är förlorad  Dopp i grytan!

Fy fadren.