Nu är de röda dagarnas parad med de vackra rosenkantade glädjefyllda festernas tid förbi. I mina små essäer har jag nedtecknade den sista delen av den osannolika myten i berättelsen om Jesu födelse.

Detta barn som i över två tusen år har bevarats
som ett under. En myt som vägrat dö, då kraften och styrkan i berättelsen trots sin fabelliknade karaktär träffar våra hjärtan med kraften av en
brinnande eld och får oss att falla på knä inför det oförklarliga.
Där får vi uppleva kärlekens ursprung som endast kan finnas och ses i ett nyfött och oskyldigt barns ögon. Ljuset som likt en strålande stjärna ger oss vägledning i mörkret i ondskans tid.

Var det denna stjärnas symbol de vise männen hade sett och följde i sin färd mot ett fjärran österland.

Vise män, konungar eller dårar som följde sin vision om frid på jorden och fred bland människorna.
Dessa män som med sina karavanföljen lastade med rikedom, vandrade mot okänt mål. Tvångsmässigt följde de denna flämtande låga som ibland kan ses av visionärer som ett hopp, endast den gången när vi tillåter oss att tro på det osägbar. Kärleken och lyckan, som ibland kan finnas i vår närhet, dold men osedd okänd i sin ringhet och fattigdom.

Vi kanske måste även då, likt de vise männen stiga ner från våra invanda positioner. Erkänna vår litenhet inför universums Gudakraft, falla ned på knä inför barnets altruism, en osårbar kärlek i denna oskuldsfulla omedvetna existens.

© Bosse 29 januari 2019.