Hon planerade sitt farväl. Först skulle hon omfamna den numera ståtliga linden, den som stod kvar som ett litet övergivet barn när moderträdet en gång föll för stormen Gudrun. Hon skulle beundra granarna som börjat växa sig stora, granarna som hon frösådde med hjälp av sin då 5-årige son för snart trettio år sedan. Hon skulle minnas vitsipporna och scillan som låg som ett täcke på slänten ner mot vägen, det första hon hade sett och beundrat för snart fyra decennier sedan. Hon skulle gå vidare och tacka kastanjen för all skön skugga den gett under årens lopp. Repen till en gunga satt ännu kvar. Hon skulle stanna till vid den stora myrstacken där hon stått otaliga gånger och fascinerats av invånarnas slit. Därifrån skulle hon gå vidare till den lilla äppleträdgården och tacka träden för alla ljuva majbilder då de stått i full blom. Ett ännu större tack skulle hon ge för dess skördar. Av höstens hade hon sorgligt nog bara ett fåtal äpplen kvar. Dem skulle hon njuta extra av och ta vara på känslan av att hon följt dem från blomma till kart och från kart till ätfärdig frukt. Hon skulle minnas bina och tacka. Hon skulle minnas stunderna i hammocken då hon låg och lyssnade på fåglarna. Den lilla skogen intill var sångarnas paradis. Hon skulle titta upp mot himmelen där den stora boken bredde ut sin mastodontiska krona, minnas korpen som svävade. Det var ännu mycket mer som hon nu snart skulle lägga som ett tacksamt minne i sitt hjärta. Doften av schersmin, syren och liljor … smaken av vildhallonen och björnbären som växte precis utanför knuten. Bilden av hjortarna som åt kastanjer ...

Hon tittade ut genom fönstret. Under fågelbordet hoppade koltrastarna omkring bland blommande snödroppar och vintergäck. Domherrarna lyste upp i de vinterkala slånbuskarna. Talgoxarna (de som brukade knacka på fönsterblecket när fröna var slut), blåmesarna, hackspettarna, rödhaken och alla de andra skulle hon vilja skriva med på sin flyttanmälan. Men hur skulle de få plats i hennes blivande fyra kvadratmeter trädgård? De fick nog stanna kvar i sin invanda miljö, den som hon nu själv med viss ångest stod i begrepp att lämna. Hennes eget paradis på jorden skulle hon snart överlåta i någon annans händer …

Hon kunde se en minimal glimt av havet från det som skulle bli hennes nya sovrumsfönster. Det fick bli trösten i det som hon visste skulle bli en stor saknad.