faller in genom luckan, träden står packade, gran intill gran. Enda sättet att ta sig fram är att gå dubbelvikt under de lägsta grenarna, ett läge som gör att allt man ser är den nakna sterila marken, endast bruna barr som bryter av mot den svarta jorden. Hit ner når inget ljus. Mossan orkar knappt växa, den är tunn och genomskinlig på de fläckar där den modigt försökt slå rot, men ljuset är för tunt och blekt under de täta grangrenarna som rispar och raspar mot min rygg, det liksom prasslar lite när de nyfiket nuddar mot ytan av min tunna jacka.

Här under grenarna kan jag känna en starkt vibrerande dysterhet, som att en skogens förbannelse vilar här och jag kan känna hur missmodet växer i mig, först som en liten klump i halsen, som sedan sakta sprider sig ut i kroppen, det blir starkare och starkare och snart känner jag mig helt förstörd, hjärtat vill brista av mörker och jag kämpar mot gråten, samtidigt som ilska och missmod drar åt som starka band runt hjärtat. Vad är det som händer? Kan det vara träden som skickar ut allt detta missmod, är det trädens sorg jag känner?

Jag lägger mig på marken för att kunna greppa vad som händer, lyssnar. efter en stund lägger jag örat mot marken, snart hör jag granarnas dova mullrande sånger, melodier som antagligen är de allra äldsta någon människa fått höra, tusenåriga monotona toner och dom söver mig, jag försöker hålla emot, vända örat bort från marken, men en granrot tar tag i mitt huvud och trycker det ganska bryskt mot marken igen, först blir jag rädd, känner lite panik, men om jag ligger helt stilla släpper roten sitt grepp och då hör jag hur vinden tar tag i trädens kronor och de böjs försiktigt mot öster, västanvinden viner och det låter som träden sjunger en entonig sång som fortplantar sig ner genom de brungråa stammarna, ut genom rötterna och silas sedan till dova körtoner som klingar ovan den taktfasta rotmusikens gungade entoniga klanger, som sedan silas genom den svarta jorden under mig.

Musiken under marken växer i styrka, de största träden lyckas få rötterna att röra sig lite och bildar ett rytmiskt basljud, som om Geezer Butler skulle spela kontrabas under jorden, de håller takten till den dova mullrande kören, nu kan jag känna musiken, granskogens mullrande musikmosaik, tonerna hittar kanaler rakt in i hjärtat, rör vid det försiktigt, jag kan känna sorgen i musiken omsluta mitt hjärta, skogens sorg, trädens smärta. Trädens smärta blir min smärta. Rötterna håller mig kvar, trycker ner mig lite lätt i den svarta mullen, kanske behöver den sterila jorden ny näring.

Jag tänker på den blå himlen därovanför och månen som snart ska vakna och vandra över himlavalvet, vakande över stora och små.

Jag känner skogens tysta andetag, de går genom mig nu, upp från den svarta jorden under mig, jag faller in i samma taktfasta andning som skogen, undan för undan försvinner jag in i de märkliga sövande tonerna, marken känns varm och omfamnande.



Peter G. 20231204