Sinnet flyr, hjärtat vet. Själen spritter och tar spjärn. Det är, det är och det försvinner inte. Det vägrar ge vika, saknar helt förmågan att byta riktning. Det studsar mot något, och ett ljudlöst dån är vad som sedan finns. Där finns inget. Mitt i det ljudlösa, mitt i det sammetsklädda rummet av bliss - så finns inget alls. Det är öde, lämnat av världen att finnas men inte mer. Utan innehåll, men sökandes efter mening; syftet. Men i inget finns inte ett syfte, det finns inget alls. Men själen har somnat, och kroppen är bedrägligt lugn. Utanför väntar, med all tid i världen. Utanför har inte bråttom. Utanför vet, och vet att jag vet.

Men än är det bara en tanke, en vag abstraktion... Det var en vag tanke.