Det började med en flytt,
jag kom in i lägenheten
och gick direkt in i köket.

Där fanns inga väggfasta skåp
bara två väldigt stora
breda och höga skåp 
som stod på rad
mitt på golvet
i det långsmala köket.

Fönstret doldes av skåpen
och bara en smal gång fanns
till höger om skåpen
men det var nästan omöjligt
att ta mig förbi dem.

Paniken var nära
medan jag letade i mitt sinne
efter någon slags lösning.

Jag var helt ensam,
orkade inte flytta skåpen
men beslöt att på eget bevåg
försöka slå sönder ett av dem
för att få lite rymd och ljus.

Om jag lyckades hitta något tillhygge
och hur det gick för mig sen
det fick jag inte veta
för då vaknade jag
och kunde ta ett djupt
befriande andetag.