Alicia Whisper letade febrilt efter sina kängor i sovrummet.
Klockan tickade på väggen.
Om hon skulle hinna måste hon åka nu.
Hon hade rotat runt i hela rummet, vänt upp och ner på alla lådor och till och med smugit in i Collins rum för att se om han hade gömt dom där.
Hon kastade sig under sängen och drog farm en sönder tuggad läderbit som en gång varit hennes sko.
Det var tvättbjörnen Wally som var boven i dramat.
Tvättbjörnen fräste ilsket och höll krampaktigt tag i den andra skon med sina kloliknande nävar.
- Wally! Sade hon argt och försökte frigöra den andra skon.
Wally älskade att äta hennes skor, fastän det alltid fanns mat i hans skål.
- Alicia, om inte du kommer snart sticker jag utan dig! Skrek Collin nerifrån köket.
- Jag kommer! Svarade Alicia samtidigt som hon drog loss skon.
Tvättbjörnen kröp ut ifrån sängen och lunkade efter henne ner till köket.
Dumma tvättbjörn, mumlade hon lågt, då hon fyllde hans skål med jordnötter.
Collin satte sig bakom förarsättet i bilen och såg sur ut.
Alicia satte sig snabbt bredvid honom och han startade bilen med ett väldigt ”vroom” och lämnade garaget.
- Varför tar det alltid sån jäkla tid för dig att komma iväg på morgonen?
Det syntes att han var arg. Det hade aldrig stört honom förut att hon brukade vara sen, snarare tvärtom det var Collin som brukade säja att det fanns mer i livet än skolan. Alicia gissade att det hade och göra med nästa veckas surftävlingar.
När han blev nervös blev han grinig.
Klockan var kvart i åtta när de kom fram till Redono High. Parkeringen var överfull, som vanligt med andra ord.
Solen sken så stark att det var svårt att se utan att bli bländad. Collin låste bilen och sprang till sin lektion i kemi. Alicia önskade att hon hade tagit på sig solglasögon innan hon gick hem ifrån.
Hon tog sina skolböcker och gick in i byggnaden.
Skåpkorridoren var proppad med elever och lärare. Alicia trängde sig fram till sitt skåp.
Det var skönt att känna sig som en i mängden, även om det bara var för ett litet tag.
När hon stod där skulle man inte ha trott att hon var något annat än en femtonårig tjej som inte hade några andra problem i världen, än att hitta ett matchande nagellack.
Alicia önskade att det kunde var precis så, så där enkelt.
Hon suckade och flyttade en hårlock ur ansiktet.
Alicia öppnade skåpet och kastade in sina böcker. Hon hade slutat försöka hålla ordning där inne sedan länge.
Helt plötsligt spred sig en giftig smärta fram i hennes huvud. Den var så plötslig att hon halvt om halvt föll om kull av bara chocken.
Smärtan var ohygglig och spred sig till resten av hennes kropp. Hon kunde inte andas. Det var som om någon hade satt en plastpåse om ansiktet på henne. Händerna darrade okontrollerat och benen brände som eld. Alicia kunde inte komma ihåg vem det var som fångade upp henne sekunden innan hon slog huvudet i marken. Hon svimmade.

Alicia tvingade upp ögonlocken och det skarpa solljuset sken henne i ansiktet.
Hon låg på en mjuk madrass på golvet hos sjuksköterskan.
- Så du vaknar nu, lagom tills vi slutar, sa skolsköterskan Yvonne och log vänligt.
Om hon var kvar i skolan kan det som hände inte varit så farligt ändå, resonerade Alicia och försökte resa sig upp men föll pladask på mage.
Yvonne skrattade.
- Nä, du vila dig lite innan du reser dig upp så känns det säkert bättre, sa Yvonne förebrående.
Men oroa dig inte, du hade bara lite lågt blodsocker. Jag har frukt som du kan få om du vill ha, sa hon lite lockande och reste sig och sköljde ett äpple.
Lågt blodsocker!? Hade hon genom lidigt fruktansvärd smärta för sitt låga blodsockers skull?
Alicia ville ge Yvonne en snyting.
Hon skulle precis börja protestera då en fruktansvärd tanke slog henne. Tänk om smärtan hon upplevt kunde ha varit ett angrepp från Den Mörka sidan.
Men hur kunde de veta vem hon var, hon hade inte använt sina krafter på mycket länge, fastän hon känt hur de hade växt sig starkare än någonsin den senaste tiden. Hon hade hoppats att krafterna skulle försvinna om hon inte använde dom, hon hade hoppats att de Mörka också skulle sluta att leta efter henne på natten. Men nu var de här och om de visste vem hon var, visste de också var hon bodde då kunde Collins liv vara i fara.
Alicia darrade, hon måste här ifrån, nu!
Innan det var för sent.
Yvonne hade precis lämnat rummet för att skriva en sjukledigt lapp till rektorn som ursäkt för de lektioner Alicia missat.
Yvonne gav till ett litet skri när hon kom om in efter ett par minuter och såg att madrassen var tom och fönstret ner mot skolgården var öppet.
Men var har hon tagit vägen jag låste ju dörren, tänkte Yvonne. Medens hon stängde fönstret slog en tanke henne, som hon snabbt viftade bort. Det är omöjligt slog hon fast.
Det är 15 m till marken, ingen överlever att hoppa från sån höjd rakt ner på betong.
Hon måste ha smitit ut innan jag hann låsa.


Alicia sökte med blicken efter Collin. Hon måste få honom hem. De Mörka kunde inta ta sig in i ett hus där de inte blivit välkomnade.
Collin stod och pratade vågor med en kille som Alicia aldrig sett förut.
Hon gick tveksamt fram till Collin.
- Hej, viskade hon.
- Jag hörde att du svimmade i dag, är det säkert att du mår bra? Sa Collin och lade armarna om sin lillasyster.
- Ah, jag mår bra. Det är ingen fara med mig. Lågt blodsocker bara.
Han såg inte övertygade men när han upptäckte att hon inte skulle berätta något mer för honom vände han sig mot sin kompis. - Du, Zilias här är min lillasyrra, Alicia.
Han var lång och bredaxlad med svart hår och isblå ögon.
Hela han kändes magnetisk och hon kom på sig själv med att stirra på honom. Och hon var inte ensam, ett tio tal tjejer gav honom långa blickar fulla med beundran.
- Hej, sade hon lite för snabbt och stirrade sedan rätt ner i marken
- Hej, sade Zilias och log.
Alicia vände sig till Collin.
- Jag måste prata med dig, nu okej.
Hon ville inte stanna på skolgården en minut längre, hon måste få Collin i säkerhet och sedan måste hon ta reda på vad det var som höll på att hända.
Collin såg lite förvånad ut men tog henne i handen och skulle precis gå då Zilias sade; - Vänta lite, ska ni till Hermosa Beach?
- Äh, nej men vi ska åt det hållet. Vill du ha skjuts eller? Frågade Collin.
- Ja, det vore jätteshysst, sade Zilias.
Alicia tyckte att han hade kunnat fråga någon annan, de där tjejerna t.ex., de skulle mer än gärna skjutsa honom var han ville.
Hon satte sig i baksätet och Zilias och Collin satte sig där fram.
De pratade om Hawaii och om surftävlingar de vunnit.
Collin släppte av Zilias vid Brocklyn´s.
– Vad var det du ville berätta för mig egentligen? Sa Collin och stannade vid garageporten.
– Jag berättar när vi kommer in, sa Alicia och nästan rusade ut ur bilen.
Desto snabbare de kom in i huset desto säkrare blev det för Collin.
Collin tittade lite underligt på henne och körde in bilen i garaget.
- Ska du vara hemma i kväll, sa Alicia så fort Collin kom in från garaget.
- Nej, jag hem till Jason,
Förresten vad var det du ville berätta?
- Äh, ingenting jag ville bara säja att jag är lite sjuk så jag går och lägger mig tidigt, sade hon oskyldigt.
Collin såg misstänksamt på henne men gick sedan ut ur rummet och tog på sig jackan i hallen. Alicia ryckte på axlarna det var det näst bästa faktiskt, hon visste att Jason inte skulle släppa in någon han inte kände.
Förresten gav det henne mer tid ensam på stan.
- Sover du över eller? Frågade hon, då skulle hon kunna vara ute hela natten.
- Kanske, hur så? Ska du ha fyllefest eller? Retades Collin och stängde dörren bakom sig. Det var nära till Jason, han bodde två hus bort, så Alicia trodde nog att Collin skulle klara sig den biten själv i alla fall.
Förresten var det ett väl upplyst område med mycket folk, inget ställe för någon från den Mörka sidan.
Alicia sprang upp för trappan till sitt eget rum. Hon tog på sig ett par svarta jeans, ett svart linne, ett par hela gympaskor hon lyckats rädda från Wally och en svart åtsittande vinyljacka.
Hon lade en hård makeup med kolsvarta fransar och glänsande läppar.
Alicia bytte ut sin näsring mot en liten grön smaragd som matchade hennes ögon perfekt.
Hon släppte lös det långa lockiga håret och stirrade in i spegeln.
Hon kände hur en enorm kraft byggdes upp inom henne. Hon var redo för strid.


Han stod gömd i skuggorna och väntade på henne. Den utvalda.
Nitam hade väntat länge på den här stunden, stunden då han skulle förgöra henne.
Han hade följt efter henne en tid nu, men aldrig tillräckligt nära för att se på henne ordentligt.
Det skulle det finnas tid för nu.
Hon var yngre än vad han hade väntad sig bara femton år.
Nitem skulle njuta av att döda henne.
Han hade bestämt sig för länge sedan att hon var hans.
Som ondskans högst uppsatta fanns inga regler, han fick göra vad han ville, med vem han ville.
Nitem hade hört allt hon sagt till sin bror. Han visste att om han dödade brodern skulle det vara lättare att bryta ner hennes mentala förmåga och kunna styra henne totalt.
Men det var utmaningen han var ute efter.
Han visste redan hur han skulle göra det var bara att vänta på att hon skulle komma.


Alicia gick bort från bostadsområdet och rörde sig istället ner mot kajen.
Båtarna låg tysta och guppade mot bryggan.
En bit bort festade en grupp ungdomar. Hon hörde deras vrål och skratt.
Hon kände att kraften pulserade genom henne.
Hon hörde allt omkring sig så tydligt som att alla ljud hade förstärkts.
Hon kände lukten av avgaser, saltvatten, lut och kära. Nattens mörker verkade bara välkomnande och Alicia såg tydligt alla konturerna i det becksvarta mörkret.
Helt plötsligt kände hon en ändring i luften.
Det oroade henne. Hon skänkte största delen av tiden till att oroa sig för Collin. Hennes muskler var på hel spänn, hon fick inte glömma bort varför hon var här.
Det var för att få tag i Demos och få tag i information.
Demos var en demon som visste allt om alla. Han var odödlig och fanns till för att hålla balansen jämn emellan gott och ont.
Om den Mörka Sidan var efter henne skulle de skicka sin farligaste anhängare.
Det var definitivt en rubbning i balansen.
Alicia behövde få veta hur mycket de visste om henne och varför de plötsligt hade bestämt sig för att förgöra henne.
Demos var aldrig lätt att hitta, han gömde sig alltid på de mest underliga ställen och det var inte säkert att han berättade något för en heller.
Alicia tänkte ändå ta risken och leta efter honom, hela natten om så behövdes.
Hon sökte igenom kajområdet.
Helt plötsligt stod han lutad mot en tegelvägg bakom henne.
- Hejsan ängeln, sa Demos.
- Tja, Demos, jag behöver din hjälp.
Demos såg fundersam ut och ett tag trodde Alicia att han skulle ta till flykten och försvinna in bland skuggorna.
- Vad vill du veta? Sade Demos och granskade hennes kläder.
- Jag vill veta varför De Mörka är efter mig igen, sa Alicia och lutade sig bredvid Demos. Det känns som om de är fler den här gången och farligare.
- Allt för dig Ängeln. Demos log, det var mer än ironiskt att kalla Alicia för ängel där hon stod i helt svarta kläder med lysande gröna ögon.
- Men vi kan inte prata här det är alldeles för många som lyssnar, sade Demos.
- Okej, jag bjuder dig på en drink, sade Alicia och drog med Demos till The Planet.
Det var inte särskilt svårt att ta sig in på klubbar när man var med Demos. Han log bara sitt demoniska leende och ingen portvakt i världen skulle stoppa honom.
De trängde sig fram till baren. Alla människor runt omkring dansade och skrek, så de behövde inte oroa sig för att bli avlyssnade.
Alicia lutade sig så nära Demos som möjligt. Barstolen knakade.
Demos tog ett djupt andetag och vände sig mot Alicia.
- De vet att du är den utvalda, den som kommer att förgöra dom allesammans.
De fruktar dig.
Alicia stirrade misstroget på Demos.
- Jag är inte alls någon utvald, sade hon bestämt.
Hur kunde Demos tro något sådant? En utvald kunde utplåna de absolut mäktigaste av Den Mörka sidan.
Hon hade tur om hon slapp bli slåss mot några ovana nybörjare.
Demos log bara och tömde sitt glas med whisky.
- Oroa dig inte för din bror, han är i säkerhet så länge han förblir ovetande, sade Demos och försvann in bland skuggorna.
Alicia satt kvar på barstolen och stirrade efter honom.
Hon hade hoppats på att få några förklaringar men allt hon fått var bara mer frågor.
Hon betalade bartendern och knuffade sig ut i det fri igen.
Alicia visste inte riktigt om hon vågade vara ute särskilt mycket längre.
Hon började springa ner längs kajen och in mot centrum. Hon ville så fort som möjligt hem.
Gatlyktorna blinkade och bostadshusen låg svarta i nattmörkret.
Hon fumlade med nyckeln i låset och drog av sig gympadojorna.
Wally välkomnade henne i dörröppningen genom att nosa intresserat på hennes fötter. De luktade skor.
- Nej du, glupska lilla björn. Inga skor för din del.
Wally fnyste förnärmat och lunkade in i vardagsrummet. Alicia smällde igen dörren och tände lampan i köket.
Hon samlade ihop posten och sorterade den. En massa reklam och ett brev från farmor.
Hon skulle läsa det senare, när hon inte var så förbannat trött.
Alicia släpade sig upp för trappan och drog av sig kläderna och satte på sig sin myspyjamas istället. Myspyjamasen var en gammal High School tröja från pappas tid.
Den var mjuk och urtvättad och luktade gott av tvättmedel.
Hon sköljde ansiktet med vatten och skulle precis gå och lägga sig då hon hörde ett konstigt ljud nedifrån vardagsrummet. Var det musik hon hörde?
Det kanske var Collin som kommit hem för att skrämma henne.
Hon smög försiktigt ner för trappan och var noga med att hoppa över de knarriga trappstegen.
Musiken blev högre och högre desto närmare hon kom.
Hon tyckte inte riktigt att det var Collins musiksmak att spela dov otäck musik.
Alicia gick på tå över mattan bredvid badrummet och sköt försiktigt upp dörren till vardagsrummet.
Det stod någon i hennes vardagsrum! Hon såg direkt att det var en från De Mörka.
Han var lång och det gnistrande dödsvapnet var tatuerat på han vänstra överarm. Alicia gav till ett skrik och störtade ut ifrån vardagsrummet.
Hur hade han kommit in? Han borde ha stoppats av de urgamla regler som gällde för alla nattens varelser, att inte kunna ta sig in i ett hus där de inte blivit inbjudna.
Hon rusade upp för trappan och drämde igen dörren bakom sig i sitt rum.
En halv sekund senare kastade sig någon mot dörren så att hela huset skakade. Alicia försökte förtvivlat få upp en skyddssköld men hennes huvud var en enda röra.
Kom igen, kom igen fungera! Tänkte hon och försökte samla kraft men helt plötsligt slogs dörren upp och han klev in.