Snart är det midsommar, sen kommer mörkret allt tätare tätt intill. Höstens regntid är ofantlig. Många insekter drunknar. Novembermornarnas skabrösa otidigheter. Första advents degiga saffransbröd, det är snart JUL!! Maj med sitt överdåd skrämmer somliga. Fåglarna är fullkomligt galna. De borde bli straffade för sin totala brist på ödmjukhet, sans och måtta.
Solen är jobbig och påträngande, jag är så jävla deprimerad.
Alla ska vi dö en vacker milt disig impressionistisk novembermorgon. I ett skrattigt och busigt rus så skola vi alla så slutligen ge upp och äntligen dö. Sen bjuder Gud på fika i himlen, saft och bullar till alla som åtminstone varit lite goda i sina pinsamma futtiga jordeliv. Fy fan. Man ska älska sin nästa som sig själv står det i bibeln. Men vem kan bevisa att allt i bibeln är sanningsenligt och riktigt? Det kanske är djungelns lag som är sanningen och det goda. Roffa åt dig så mycket som möjligt och skit i andra. Det kanske är djävulen som är kungen vars lagar och paragrafer vi alla borde följa. Bort och undan med allt och alla som är svaga och avvikande. Det tror ju inte jag förstås. Jag är övertygad om vägen till lyckan går genom kärleken. Vägen till kvinnans själ och hjärta går genom den heta stekpannan. Jag kan inte rekommendera er att råka hamna på rättspsykiatrisk klinik. Här inne står tiden still. Fy fan. Jag väntar på att bli utsläppt och på en lägenhet genom kommunen. Snart ska jag åka och titta och benjutas utav vitsippehaven i Karslund. Karslund, paradisområdet strax väster om Örebro. Där skulle jag vilja bjuda min älskade på picknick, och ha gudomligt friluftserotik, så det kanske blir barn. Jag är inte för gammal.
Jag menar för att ta hand om en unge. Jag skulle bli en gudomlig pappa. Inte långt till min älskade höst. September, denna underskattade och missförstådda och försakade månad.
Att ströva på stubbåkrarna i den lite kyliga kvällen, tre månader kvar till det bästa på hela året: JULEN! Fy fan vad härligt. Endast 8 månader kvar nu. Jag räknar ned. Midsommar är odrägligt beskäftig och pompöst nationalistiskt. Det är för varmt på sommaren. Mygg, fästingar, huggormar, getingar, otrohet och mördarsniglar. Helvete. Lyxfällans alla stackars barn. Spel- och köpberoendet. Den som har handlat för mest pengar i livet har vunnit. Oktober: riktigt sömnigt andligt upplysta lyckodagar. Regn. Fy fan vad jag snackar. Vad jag lever för ikväll och alla kvällar är att skriva och sen att DU läser detta och ger mig en reaktion. På så sätt får jag ett bevis på att jag existerar. Snälla reagera, kanske till och med kommentera med ett hjärta. Många är vi stackars oundvikligt och djupfryskallt ensamma på vår avlånga västvärld. Psykotiskt ensamma. Det liksom kryper i kroppen av obehag. Men inte på mig, jag mår bara bra, jag har liksom vänjt mig vid att sitta på mitt gemytliga rum ute i det koketta Mellringe, strax nordväst om stan. Jag är hård och uthållig som härdat stål. Jag tål allt! Man är väl ingen fjolla.
Jag är av det tredje könet. Jag är macho och feminin på samma gång. Jag råkar vara rätt så annorlunda, har en del påpekat. Jag kanske bara är så som jag är skapt. Jag är poet och konstnär, det är nog det som är det mest annorlunda i min peronlighetsstruktur. Jag är både och. Både kvinna och man. Men jag dras sexuellt endast till kvinnor, tjejer och damer. Regn, jag längtar efter regn. Flodvågor av svalkande regn. Regn. Regn. Barmhärtiga och väluppfostrade hällregn. Regn. Regn.
Jag längtar efter höstens svalkande och uppriktiga mörker.
Solen är ett självgott och uppblåst majestät. Fy fan för att vara människa! Jag menar man borde väl ha rätt att i förväg välja vad ska bli för slags djur eller växt. Om man nu vill vara till överhuvudtaget. Själv vill jag bli en stilren klockren blåklocka, någonstans långt in i en skuggig urskog. Morgondagg och näktergalens ömhet och sång. Klockan är 19.49 onsdagen den 17 april i året 2019. På jorden råder frid och kärlek, rättvisa och skönhet. Alla människor är lyckliga, välnärda och harmoniska.
Vi säger så så länge, var rädda om varandra. Sluta ljug.