Ett barns omgivning kan vara väldigt grym. Traumatiserad och hjälplös stänger barnet av och går in i dimman. Ingen saknar det. Pappa har begått självmord. Styvpappans mobbing.
Efter tio år bryter förintelsen ut. Psykosen är
stjärnsmäll av jagutplåning som varar i ett oändligt långt år. Omgivningen förskräcks. Barnet sitter och stirrar in i vägen apatisk.
Folks stirrande blickar. Samhällsmaskineriet bara måste fungera. Hur människor mår är
inte så viktigt. Ett snurrande kaos i barnets huvud. Ett stillastående vacum i barnets hela fullständigt urballade existens. Ångest och
en total förvirring. Den skenheliga familjen Kaos tvångsmässiga svek. Psykiatrin och socialtjänsten som inte har något vettigt att komma med. Barnets självmordsförsök. Ensam och isolerad juni och juli 1987 tillsammans med TV:n. Den extremt plågsamma jaglöshetens surrealism.
Annika ringer i början av augusti och de
börjar att umgås trots att barnet är så sjuk.
Genom ett konstant påslag av kärlek och sanning så börjar barnet bli till i en mirakulös process av tillfriskande. Skogspromenaderna, samtalen och närheten. Erik Satie på stereon. Kampen för att ta sig ur psykosens svart sugande träsk. Glimtar av glädje, av att ja det är morgon och jag har en dag fylld av möjligheter framför mig. Annika denna magiskt goda häxa, en undantagsmänniska sänd från Gud.
Jag kunde efter detta helvete och tillfrisknande aldrig anpassa mig till samhället igen. Jag blev en poet, rebell, sanningssökare, filosof och en hänsynslös konstnär. Det är 37 år senare och jag sitter i soffan i min lilla stuga i utkanten av Örebro. Jag har levt ett väldigt hårt liv. Jag har kärlek och jag har sanning. Glädjen som glimtar till. Min hand utsträckt till den som är i nöd och fara. Mitt hjärta fyllt av ett varmt ljus.