Klockan är 10.45. Jag vaknade och mådde inte, mår inte bra. Det är det den gamla vanliga gränspsykosen. På en skala 0-10 så ligger jag på 4-5. Det är alldeles tomt i huvudet. Jag får tankar på döden. Det är svårt att sätta ord på det här tillståndet, kan bara säga att det är jävligt obehagligt. Kaffe hjälper. Jag har mått så här från och till sen min pappa tog livet av sig natten mot min elfte födelsedag den 5 maj 1976. Mitt inre system stängs av. Det är mycket möjligt att jag också var bipolär som barn, fast på lägre nivåer. Jag lärde mig också att stänga av alla jobbiga och smärtsamma känslor. Jag stänger inte av nu, men nånting gör så att det stängs av. Det kan bero på någonting jag har drömt, men jag minns inte. Är det mörka andliga makter som sätter åt mig? Är jag attackerad utav demoner och onda änglar? Strax lunch, jag hoppas att det lättar. En dag ska jag vara härifrån i mitt eget hem. 15.17: Jag är så jävla trött på det här stället. Hade jag några miljoner så skulle jag kanske fly från landet. Jag tittade igår på tuben om mordet på Olof Palme, och jag kom på att när det hände så kunde jag inte riktigt ta in och smälta det. Jag hade varit deprimerad och gränspsykotisk under ett år, 1985, och några veckor efter palmemordet så drabbades jag av mitt livs första riktigt kraftiga mani. Jag blev så igång och energisk, euforisk och exalterad. Men man lever inte i verkligheten, utan i en illusion, ett luftslott. Ändå lyckades jag i april/maj 1986 skriva en diktsamling, som kom ut i slutet av sommaren. Mycket av vad jag skrev som jag har läst långt senare förstod jag inte. Jag var fruktansvärt manisk från och med juli, och imploderade in i en fasansfull psykos i början utav september. Om jag hade vetat vad som skulle komma så skulle jag ha sökt vård på ett tidigare stadium. Men jag visste inte vad bipolär var för nånting. Psykosen sträckte sig över alldeles för lång tid. Under ett år så var jag i en skräckfilm, med mig själv i huvudrollen. Det kan vara för att jag tänkte på denna period som jag inte har mått bra idag. Det var en hemsk tid, när jag var så där förkrossat extremt psykiskt sjuk. Försommaren är här redan, och jag behöver komma igång med att promenera och cykla. Tror att jag aldrig har haft så dålig kondis som jag har nu. Jag har rört på mig väldigt sparsamt de senaste 2,5 åren. 
Nu tar jag beslutet att börja motionera. Att vara här känns mer som ett straff än vård. Förvaring. Idag så känner jag inte min kropp. Det är liksom avstängt, domnat.
Men jag vet att jag är väldigt trött i speciellt benen, låren. Denna psykosomatiska åkomma bröt ut i början av juni 1991. Men nu är det värre än någonsin. Det började förvärras i december. Vem skulle sörja mig, och hur mycket, om jag dog? Man kan ju hux flux dö. Hjärtinfarkt, cancer, stroke eller trafikolycka. Jag känner av min jantedemons närvaro idag. Tro inte att du är något. Tro inte att du skriver så himla bra. Tro inte att du kommer ge ut en bok, etc, etc. Men en väldigt förnuftig och klarsynt ängel står vid min sida och säger mig motsatserna. Jag väljer att tro på det.
Jag vet själv att jag skriver bra. Periodvis väldigt bra. Stundtals briljant. 
För 2000 år sedan så spikade man upp en man på ett kors, Jesus hette han. Han avled framåt eftermiddagen, och lades i ett gravrum i närheten. På tredje dagen efter döden på korset så uppstår han från de döda och visar sig för sina lärjungar. Han dog korsdöden för att ta på sig människornas synder, och frälsa de som tror på honom.
Kan man tro på ett sånt mirakel? Ja varför inte? Jag tror på det. Men att exakt allt i bibeln skulle vara sant, det är jag för intelligent för att tro på. Vid den här tiden på långfredagen för så länge sen så satt lärjungarna och gömde sig nånstans. Sorg och chock rådde. Kanske att ingen trodde eller hade förstått att Jesus skulle uppstå från döden. Petrus förnekade att han kände Jesus 3 gånger. Tomas tvivlade, och kanske än mer förtvivlade. Jesus och Gud hade förlorat! Men så uppenbarar sig Jesus för dom på påskdagen. Vilken glädje och vilket jubel som måste ha rådit. Är det endast de kristna i världen som är frälsta i detta livet och i himmelriket? Jag har svårt att tro det. Hitler, hur gick det för honom? Man kanske får stå till svars för sina synder på någon ort innan himmelriket, och be om förlåtelse. Det är ingen ide att försöka föreställa sig hur det blir efter döden. Jag tror att det är bortom vad vi människor kan förstå. Bjällerklockor vid chokladfabriken också! Klockan är 19.01. Även denna dag ska dö och läggas till handlingarna. Jag lyssnar på The Cure. Precis som för 37 år sen. Samma plattor. Jag är glad att jag inte är 17 år igen, för jag gled in i dimman den där hösten 1982. Min mamma var perplex och vi kunde inte få kontakt med varandra. Men jag tycker att hon borde ha märkt att jag förändrades ganska radikalt. Det är väl så där i tonåren kanske hon resonerade. Jag hade aldrig några krissamtal med min mamma. Jag höll problemen för mig själv, svalde ned och förträngde. Inte konstigt att jag började må dåligt till slut. Jag hade en jättekris när min pappa hade tagit sitt liv, men mamma bad väl till sin Gud och tänkte optimistiskt. En livsfarlig attityd och strategi. Jag har brinnande önskat många gånger att jag skulle ha blivit riktigt sjuk i den där barnaåldern. ALARM!!! Johan Hallgren MÅR SKITDÅLIGT!!!
Jag gick in i dimman redan 1976, och det kanske jag märkte när jag gjorde, men vad skulle jag göra när ingen annan märkte det. Jag glömde bort den där krisen och att jag tappade kontakten med verkligheten, som min psykoterapeut Carl-Erik påstod långt senare. Jag är glad att jag är 54 år och mår så pass bra som jag faktiskt gör, trots att jag sitter på rättspsyk för andra vändan på 5 år. Känner att jag har mognat de senaste 5 åren, och jag har kommit ur min bipolaritet, bortsett från vid senaste branden för 2 år sen i mitten utav juli. Då led jag av akut sömnbrist vilket triggade igång min mani och gränspsykos. Det var också en hämnd gentemot Örebro kommun. Men utan bipolära symptom så hade jag aldrig ha tänt på. Fy fan vad det brann! Jag menar vad det tog sig explosivt. Fönsterrutorna krossades av den första tryckvågen. Jag stod som en chockad staty några sekunder, och sen sprang jag ut ur stugan. En grannkille stod där och frågade om han skulle ringa 112. Ja svarade jag. På lågstadiet så mådde jag bra. Byggde lego mycket, och visade upp för mamma, pappa och syskonen, men kände inte att jag fick det rätta gensvaret. Byggde kojor, det var nästan det roligaste. Lyssnade på ABBA. Jag var duktig i ishockey de första säsongerna, men sen kom jag med i stadslaget och platsade inte längre, fick inte spela många minuter. Vansinne utav ledarna. Jag la av i september 1976, och fick en skarp utskällning av min styvfar, och han en vansinnig människa, lika psykologiskt mogen som ett badkar. Mamma var var hon, vad gjorde hon? Hon måste ha varit i en traumachock hon också efter pappas självmord. Själv så dränkte jag min förvirring, ångest och ensamhet i KISS, Deep purple och The runaways och annan RockNroll.
Jag tycker att jag var duktig på att hantera min livsproblematik. Det håller så länge det håller. Det höll för mig tills i oktober 1983 då jag 18 år gammal på fyllan och manisk tog min mammas bil, en gul Golf, och hade bestämt mig för att ta livet av mig, köra av vägen, eftersom mamma hade förpassat mig till en folkhögskola som jag vantrivdes något för jävligt på, hade inga kamrater. Jag körde inte avsiktligt av vägen men ut i terrängen bar det av på en grusväg en bit utanför stan. Slog i huvudet och gick långa kilometrar hem. Följden av detta var skam, hade inga stjärnpsykologer omkring mig. Att det var ett rop på hjälp var det ingen som hörde. Där gick jag in i den psykologiska väggen. Jag blev än djupare gränspsykotisk, och det i kombination med ett ganska kraftigt intag av alkohol på helgerna, gjorde mig inte psykiskt friskare. Tvärtom. Det är märkligt hur länge en människa kan klara sig utan att få ett totalt psykiskt sammanbrott. För mig tog det 10 år. Från den 5 maj 1976 till början av september 1986. Det var en alldeles för lång konstant totalt obarmhärtig tortyr att vara schizofrent psykotisk. Det året var inte som ett vanligt år tidsmässigt. Det kändes som 5 år. En fullständigt hopplös fasansfullt plågsam mardröm. Som att ligga i nollgradigt vatten, eller bli bränd över hela kroppen, konstant utan att dö. Jag fick nyss tanken att jag kan bli väldigt tvivlande på att Gud existerar, när jag tänker på det där året. Hur kan vi människor vara skapta på sådant vis att vi kan bli så där sjuka? Var det djävulska krafter som hade mig så totalt i sitt våld? Psykisk sjukdom och diaboliska krafter? Och nu 32 år senare sitter jag och lyssnar på musik från den där tiden. Jag försöker som att bygga pussel få en klar helhetsbild, ett sant sammanhang. Hur var det livet innan min pappas suicid? På grönsångaregatan 133, där vi bodde 1972-76. Det var mycket serietidningsläsande. Stålmannen, Tintin, Asterix, Tarzan, Buster, Lucky luke... Dracula, Frankensteins monster, Varulven och den hemska Chock! Jag trodde på fullt allvar att Greve Dracula låg under min säng när jag skulle sova. Jag var 8 år. Vi blandade salpeter och socker, eldade i skogen. Per Arvinder och jag. Vi bodde några dörrar från varandra. Han och jag hade mycket kul tillsammans. Mycket bus. 1975 på midsommaren så hade vi en Lars Noren-kväll. Min bror skällde ut vår mamma och pappa efter noter. Pappa hade börjat bli mer och mer på dekis. Jag var 10 år och kunde inte ignorera honom, eller leva i min egen barnsliga föreställning om att allt var frid och fröjd. Jag hade lagt av att spela fotboll i BK Forward för jag fick inte spela med i det bästa laget. Detta att lägga av saker blev ett destruktivt mönster i mitt tidiga liv, och även senare. Pappa han lade av definitivt. En burk med några piller, så var det över. Natten mot min elfte födelsedag. Undrar om han tänkte på det. Många har mina förstörda födelsedagar varit. Han måste bara ha mått skitdåligt. Förmodligen depression och gränspsykos. Jag är nästan säker på att han var bipolär. Olika saker som talar för det. Upp bland molnen och sen fallet ned underjord, kulvertar en labyrint, panik. Hoppas att du fick det ville i himmelriket Ingemar. Frid. Håkan, mamma och du. Jag antar att vi ska mötas igen en vacker dag. Med tanke på vad jag har klarat att ta mig igenom i livet, så ska jag väl fixa det här också. Jag avser Rättspsyk. En sak är jag säker på: Jag skulle ha eldat när jag var 11 år, istället för 50 år. Jag hade inga riktiga föräldrar, och syskonen hade nog med sitt. Jag skulle ha köpt 2 dunkar med bensin och tänt på radhuslägenheten. Då skulle mitt liv ha tagit en helt annan väg. Inte mot avgrunden som det gjorde.