Jag berättade för Dig om hur jag somnade innanför dörren med huvudet på min hund många nätter.
Hur vi gick han och jag och letade, timme ut och timme in efter Dig och Han som aldrig var nyktra eller hemma.
Ni, som inte visste vad ni skulle ha mig till.
Så många nätter som jag önskade att Du kunde sitta på min sängkant och låta mig känna Din doft.
Jag ville så gärna se Dina ögon blänka, men Du var aldrig där.
Hur kan jag säga om Din röst är vacker? Jag vet bara att den genomtränger mig.

Jag sitter ofta i stolen mitt emot Dig och jag har gott om tid på mig att fundera, för historien är lång
och Du har berättat den förr. Du berättar, Du ljuger och jag sitter alltid där och undrar varför Du aldrig
säger någonting om alla de kvällar och nätter då dina barn inte vågat somna för att de satt och vaktade på Dig.
Medan Du sitter och gråter för att det är så himla synd om Dig så sitter jag och undrar när mitt hat
ska nå fram till Dig.

Jag berättade för Dig om att hunden betydde mer för mig än min mor och far.
Jag berättade för Dig om hur illa Han har behandlat mig… och Dig, men Du har alltid valt honom framför oss.
Du har alltid valt Mannen och giftet framför Dina egna barn.
Du staplar alltid fram längs skyltfönstrens tindrande rad, men ingen hör vad Du sjunger
och jag vet att Du inte är glad.

Men hur skulle jag kunna vara värd att älska, om jag svek allt jag trodde på,
för att få dig att älska mig?

Ett barn somnar i skogen, en mamma är inte där.

Ps. Varför märkte Du aldrig när jag satt i hopkurad i garderoben med Ditt porträtt tätt tryckt mot mitt bröst?
Och varför gav Ni bort min hund?