Förlorade ord som för länge sedan skulle blivit sagda har på något sätt förlorat sin innebörd och ibland känns det meningslöst att skriva ”JAG ÄLSKAR DIG” över hela A4-papper.
(Du kommer ändå aldrig att se hur varje bokstav blir till en kniv som skär sönder min själ.)

Stulna andetag lämnar mina lungor fulla av hål och snart tror jag att mitt hjärta fräter bort.

Någonstans mellan trasiga vener och närvtrådar hoppas jag att du inte givit upp hoppet.
Hoppet om att jag någon gång ska förvandlas till en bättre (bra) människa som kan tillföra mer
än bara apati).

Med dina sylvassa tänder bet du hål på mitt bröst. Ändå söker jag fortfarande efter din ryggtavla
genom lakan och örngott, men jag finner endast en nästan obefintlig doft av din hals på min kudde.

KÄNN INGEN SKULD FÖR ETT REDAN FATTAT BESLUT!