...någon person som jag flanerar i en omedelbar
närhet av din egen person. Att skälet till din som
personliga förändring, skulle bestå i att jag för
min del är närmast underbar, det kan inte vara

'hela sanningen'. Du har länge försökt antyda ditt
intresse för det som verkar synas mig kärt. Men
kan detta intresse vara så som en chimär, för dina
verkliga om än aldrig så möjligt intagande syften?

'I dessa moderna tider', då det är så osäkert vem
som är vad, kvinna eller man, kanske något mitt
emellan. Ungefär som att inneha tvenne arbeten.
En del människor jobbar ju ideellt på sin fria tid.

Andra borde verkligen inte ha som huvudsyssla att
dissekera lik och sedan raskt gå över till att arbeta
med att förlösa kvinnor på samma sjuka hus. Nu
känner jag visserligen ingen vars huvudsyssla är

att städa trappor och som bisyssla är läkare inom
näringen 'öron, näsa, hals' på närmsta sjukhus,
eller vice versa. Nog vore det väl underligt om du,
som ändå är receptionist, skulle sällskapa med en

specialist inom den mer själsliga delen av 'doktoriet',
säg? Särskilt om din syssla skulle finnas inom samma
sorts korridorer där jag med flera har sin verksamhet.
När det var personalfest, bara för att ta ett exempel,

blev du blossande röd, då du hjälpte en mig då som
närstående, som satt på en stol mellan oss, upp på
benen nog efter att ha tittat en smula i sitt glas. Jag
reflekterade int så mye över det just då, men senare

då jag såg mera nyktert på saken, slog det mig som
ett par tvenne gardiner, jag nyss ifråndragit för att
som insläppa i rummet en smula ljus. De var vinröda
och därför också litet mörka och grova i tyget, ett val

jag gjort just för att kunna förvrida huvudet, om än
också inte alltid sinnet, på 'mina' klienter. Nu säkert
betraktas ej 'själavård' alltid med blida ögon av varken
vissa klienter, religionens förespråkare eller ens väl

'vanliga' läkare. De tycks anse att 'sådana som jag',
tycker sig stå närmare magin, än att just söka vara
som 'en extra vän', förstående och stundom en smula
'framfusig' eller 'på', som en mig närstående sagt vid

tillfälle. Hur jag då valt och väljer att handskas med
människor vilka 'vill mig väl', eller i vilket fall verkar
göra det, är som olika. Det är förstås avhängigt min
dagsform och mitt humör just då. Om någon klient

som inte längre söker mig personligen, tar sig för
med att 'resa permanent' till Australien, där jag rent
personligen anser att paradiset nog är beläget. Beror
delvis på att någon i släkten valt att bosätta sig där

'för gott' och att vi alla väl, om än på sikt, är släkt med
varandra. Stället är visst stort och glest befolkat och
frågar en varför de eller den valt att bo där 'resten av
sina liv', är svaret ofta att 'jämfört med väl resten av

världen är detta paradiset'. Och vad svarar en väl på
en sådan inställning till livet självt? Din 'dyrkan' eller
i vilket fall som 'respekt' för mig som person, vilket
förefaller att vara högst tveksam. Är det för att jag

innehar yrket, är det min nog karismatiska person
(en kollega uttrycker sig ibland i dessa som termer
och för att förhindra en själskris brukar jag ju hålla
med.) eller en blandning av dessa, är jag osäker på.

Att jag skulle vara ett underverk av positiva förmågor,
brukar jag i och för sig få höra från litet olika håll.
Men det 'hör väl till', mera än att det faktiskt skulle
ha någon verklig substans. Det är ju ändå vanligt att

bli just förklarad som någonting av såväl klienter som
personal, då de står i någon sorts beroendeställning
till någon som jag. Ofta på det viset verkligheten ser ut.
Så jag ser det som en sak jag skulle kunna utnyttja,

men bara i nödfall tar till om någon skulle kunna vara
befrämjad av det, kanske som en jämförelse med den
själv. Att en person vilket 'har andras liv i sina händer'
ofta blir betraktad med högst olika sorts blickar eller ögon.