Gud, när det är stängt och svart, inombords. Jag kan inte klaga, inte gråta. Var är Du då? Nu känner jag Din närvaro, men tidigare idag så låg jag på sängen och mådde skitdåligt. Vill Du komma till mig och alla som är ibland eller alltid är på botten av tillvaron, där ångesten är som klara blixtar, och förvirringen är granne med psykosen.
Älskade Gud, hur mycket kan en människa uthärda, innan hon går ohjälpligt sönder?
Kan Du komma som ett mirakel med en kärlek och empati som är fulländad? Så att vi kan lära oss att vara Dig lik. Att vi kan, bara vi anstränger oss, älska, se och förstå varandra. Vara friska, syrerika oaser mitt i förträngningssamhället. Det känns, och det verkar som att det är en diabolisk fiendemakt vars motiv är att bara ha sönder det för människorna. Trasa sönder det som fint, gott och skönt. Vi söker sanning och kärlek. Frid, i den mån den fortfarande existerar i världen. Led oss in i Din välsignade varma dimension där glädjen går att plocka som frukter från träden. Frukter, mediciner, när det är så svart och stängt inombords. Din välsignade närvaro som smälter isen. Dina
sanningar, som kan göra ont, men som i det långa loppet föder en så stark känsla av frihet och identitet. Gud, tack för allt som Du hjälper oss människor, och även så djuren, och kanske växterna. När det känns som att vi ska drunkna i vår oro och rädsla, när illusionerna håller för våra ögon och öron, och stänger våra själar och hjärtan, det är då vi sätter vår fullkomliga tillit till Din kärlek, visdom och kraft, och att vi är skapta till att att vara som Du. Vara som Du, handla som Du, lysa med Din briljans. Amen