...på Estonia eller det sjunkande krigsskeppet Wasa? Under första världskriget hördes det mitt i natten en gång en ensam fiol som spelade och det fick dundret att börja igen. Som vore det en signal, inte om ett tillfälligt 'eld upphör'. Utan som en uppmaning till 'fortsatt strid'. Där ser en vad klassisk musik kan göra för 'oss människor'. Det kan å ena sidan lugna upprörda sinnen. Å andra sidan kan klassisk musik få hjärtat att börja galoppera som helt hejdlöst. Inom parentes kan en väl säga att det var när finnen spelade ett stycke av sin nationella identitet, som blodet rann fritt i ådrorna på motståndaren och fick den att 'panga på', av ren ilska och frustration.