Det enda jag bryr mig om är att bli omtyckt för någon jag önskar att jag blivit.

Och ingen kommer se dig när drömmarna tynar bort. För det är allt du är.
Ingen kommer höra dig skrika att det är försent (för inget når ut när man skriker på insidan utan röst):

”DET ÄR FÖRSENT FÖR ATT VARA MIG ÄNDÅ”
Skrek hon ut och frågade:

- Känner ni igen mig?

- Jag vet inte längre..
Det är bara olustigt att vara
med någon man inte är

”Försvinn och kom aldrig tillbaka”
ekade min inre röst och så sa du till mig
själv:

- Jag hade lämnat mig själv också. Och ingen kommer se tillbaka när du går,
långt långt härifrån.

- VAD GÖR DU FORTFARANDE KVAR HÄR?
Jag hör inte längre vad som sagts.

- Så, FÖRSVINN!
Du kan ju testa vad som händer?

- Kanske kan jag hitta någon där
som inte ser mig för den jag är
Så att de människorna jag aldrig träffat
kan tro att jag är någon jag hade velat va

- Vad var det du sa?



Välkommen till början av ett nytt kapitel
(igen)
Här finns du inte till än

Jag finns bara till på ytan för er och för oss
Det enda jag bryr mig om är att inte vara kvar. Ovillkorlig kärlek är förglömt och jag har inte kraften att uppleva den. Kraften att stanna kvar av rädsla för vad jag kan se. Skräcken av att inte kunna vara mer.

Det är lättare att försvinna,
att inte finnas till.

Och så försvann hon
om och om igen.
Och ingen kommer se tillbaka när du går,
långt långt härifrån. Utan fotsteg, utan spår.

Fortsättning följer....