Solen nästan spränger fram genom de skira molnslöjorna som ibland tycks snudda vid trädtopparna. Höstlöven glöder i det plötsliga ljuset. Stockholm är vackert. Smärtsamt vackert. Hennes rynkiga hand darrar när hon förläget, som om det vore tårar, stryker tillbaka en grå hårslinga som fallit fram mot kinden. Hon är så trött och har som ett glest regn av sotflagor över näthinnorna. Kroppen känns som en formlös, vajande ranka. Hon snubblar och stöter emot överallt. Uppgivet sjunker hon ner på den svedda slänten invid Strömmen. Ser ut över vattenytan som krusar sig. Ljusnar, mörknar. Tyst. Nästan omärkligt.

Hon minns. Minns hans ögons skiftningar när deras blickar kolliderade i dammet över hässjorna. Minns de hetsiga, förstulna omfamningarna när de trodde att ingen såg dem. Den första blyga kyssen som fick hennes läppar och kinder att hetta i dagar efteråt. Hans sätt att sluta ögonen när hans fingrar rörde sig smekande över gitarrsträngarna. Livskärleken och sårbarheten som sköljde över hans hud för några sekunder.

Hon känner sig plötsligt lätt och pulsen tonar bort under huden som ekot av dåsiga vingslag. Som en skimrande pärla sprängfylld med ett barns ohejdade skratt svävar hon över vattnet. Någonstans där under ytan tycker hon sig se hans älskade ansikte. Ögonen som glöder. Lockar. Så sluter hon sina ögon. ”Jag kommer nu, min älskade”.