Det finns ett slags lidande som människan inte är designad för att klara av. Det finns  obeskrivliga tillstånd, fylld av en plåga och tortyr som är omänsklig. Varje människa har en gräns för vad han eller hon kan tåla och uthärda. 90 människor i timmen tar livet av sig, suiciderar, begår självmord, i världen. Vad som helst, bara inte ha det så här, jag drar ur kontakten nu, jag måste få frid, resonerar de. Det är ett starkt tecken på att den här världen är fylld med så mycket ondska som äter upp människors självkänsla, glädje, kärlek och hopp tills de bara är ett skal som går omkring och försöker intala sig att det är OK. Tills den dag då de trillar ned i avgrunden, och inte kan ta sig upp igen på egen hand. En kvick fix på psyket, lite nya mediciner, nya doser, lite snack med en snäll men ofta tyvärr stressad personal. Hem igen, och livet funkar hyfsat, men det känns som att åka en rak oändlig motorväg. Det är den antidepressiva medicinens verkan, den kapar de emotionella topparna och bottnarna. Man är aldrig riktigt glad, förbannad och ledsen. Att gråta är bara att glömma. Man känner sig kraftigt manipulerad, och kan inte känna igen sig själv i spegeln, mimiken är platt, och det fattas gnista i blicken. Ser på en video med artisten Björk, som är en så levande människa. Sån där är jag också, utan dessa jävla mediciner, som väl är bra att ha när man är fast i en djup och långvarig depression, men som man behöver slippa i längden. För man vill vara en riktig och levande människa. Att få tillgång igen till sitt fulla känsloliv, annars hoppa framför tåget.
Det finns ett slags lidande som människan inte är designad för att klara av. Omänskliga grymma tillstånd som det inte går att vara kvar i. Psykiatrin är alldeles för dysfunktionell. Bilen kan vi lämna in på lagning, och felet blir lagat perfekt.
Att lämna in sig själv till Psykiatrin är alltid mycket mer chansartat. Symptomen ska dämpas till varje pris. Psykoterapi, för att gå till botten med de psykiska problemen, är bara ett privilegium för en minoritet av patienterna. Varje dygn så tar 4 stycken människor livet av sig i Sverige. Samhället är inte byggt för att passa människan. Människan är inte skapt för att passa in i samhället. Själen, kärleken och sanningen, kommer i längden att göra uppror. Men det måste tydligen till att vi står mitt i katastroferna, för att vi ska erkänna att vi har jävligt stora problem. Därför vi lever i ett utpräglat förträngningssamhälle. Medan vi inbillar oss att vi har en trygghet och ett ljus att hålla oss i, så börjar mörkret äta oss, utanför vår statiska synvinkel. Djävulen och hans demoner är ingen saga, de är verklighet. Du ligger och skakar i sängen i panikångestens skruvstäd. Psykosen är ett extremt helvete, full kaosorkan i huvudet. Det finns inga hållpunkter längre. Du kan inte orientera dig och föra en vettig dialog. Nu är livet så där vedervärdigt grymt och orättvist igen. Brutalt och fasansfullt. Psykakuten. Här finns i alla fall några stycken människor som känner mig hyfsat. Avdelningen är en refug, en trygg hållpunkt i livets obegripliga virrvarr, i detta upplösningstillstånd. Där är skötaren Kent. Han är en snäll klippa, som jag kan prata med om allt möjligt. Men nu ligger jag i fosterställning i min säng på mitt lilla rum. Jag andas djupt och sakta, försöker tänka och se något bra och positivt.
Mitt inre är i ett fullständigt uppror, på gränsen till desperation och panik.
Jag börjar skaka igen, och läkaren och en kvinnlig skötare kommer till min undsättning. Jag sätts på anti-psykotiskt, och jag sitter på sängen och gråter ymnigt, för livet är en skräckfilm utan slut. Det finns tillstånd som människan inte är designad för att klara av att vara i. Det finns en själslig och psykisk plåga och tortyr som är omänsklig, outhärdlig. Det finns dock en väg ut ur mörkret genom sanning och kärlek, och Guds mirakel. Och lite psykofarmaka.