(Hösten 1987)
En bekant till dig hade tagit livet av sig, slängt sig ned från ett berg.
Du hade varit fruktansvärt sjuk i en grymt vedervärdig psykos, och
var inte riktigt frisk än. Vi hade haft en jätteskön helg i Stockholm
tillsammans. Söndag kväll och du mår inte bra, jag lagar mat
och du ligger på parkettgolvet i vardagsrummet.
Du bryter samman och den stora gråten sätter igång, en sån
som det inte går att hejda. Du gråter som ett mycket ledset barn.
All den tragiska olycka och sorg som du har härbärgerat under
ett med tiden allt sjukare decennium exploderar nu. En dammlucka
på vid gavel. Jag sätter mig bredvid dig och smeker dig och säger gråt
min vän, bara gråt, med all medkänsla jag är mäktig. Din enorma gråt
varar länge, och när den avtar så är du så vacker, kristallklar i blicken.
Vi står varandra allt närmare denna höst, vår vänskap så stark, men
samtidigt denna smärta hos dig som minskar sakta. Din nyfödda glädje
och tillit till allt det som är gott i livet. Vi älskar med varandra
i min smala säng, ursinnigt och skönt. Så nära livet som det går.