Så konstigt det är att i hjärnans vindlingar kan skapas minnets spår av flyende tankar. Såg en bild på en Runsten som i sekler berättat om och ärat en man för hans gärningar. Han levde och verkade i närheten av Mälarens vatten, som kunde föra hans farkost långt bort till främmande länder.
Vi minns hans rykte och gärningar med denna sten som står där han brukade jorden och avlade sina barn.

Då kommer det in i mitt minne, bilden av min farfar. Han vars grav och minnessten står på den jord och på den åker. Där som han under sitt liv hävdat marken för sitt uppehälle och sin äring.
Vem minns denna förflutna passus, vi är så knapphändiga med att förmedla information till vår framtid.
Är det för att vi tror att det är ointressant för någon okänd.

Detta att veta att här vilar stoftet av någon som var delaktig i framtidens skapandet.
Vi tillåter ingen okänd veta vem vi ärar med att resa sten som minne, och varför vi vill att framtiden skall veta vad som denna man, kvinna kan ha fört vidare till eftervärlden.
Minnets spår är oförutsägbara och kan ibland förmedlas som fragment lösryckta ur sin verklighet.

Jag kan ibland tänka på den främmande gravplats som jag besökte förra seklet, gick bland dessa enkla stenar med samma år och datum för dödens besök.
Ingen förklaring, inget svar på frågan, varför. I flera rader med minnen av en okänd död. Okänd förblev döden för besökaren.
Letade vidare och närmade mig nutiden för att försöka hitta det jag sökte.
Två ensamma namn, med årtalet och datum när livet uppstod och utslocknade.
Där låg bröderna. Anonym låg stenen bland de andra anonyma. De förblir mitt arv till eftervärlden, en olycklig händelse i ett främmande land. När jag hade åkt kunde ingen besvara frågan, varför blev dessa två små kvar, identitetslösa bland främlingar.

Tiden som förflyter endast i minnet är den en dåtid eller är den alltid nutid.

När sommarvärmen hade kommit och jag började åka med cykel. Då tog jag ofta en liten omväg in genom skogen för att ibland stanna vid en gammal rest sten, fullskriven är den med svårlästa runor.
Jag försöker se och läsa vad den har att berätta, men mest är det mina egna tankar den ger som svar.. Tankar i den sommardoftande skog, där jag älskar att fördriva min fritid.

Nu när man nått till ålderns höst och ensamheten börjar göra sig påmind i frånvaro av kontakt med vänner och släkt. Speciellt närsläktad som barn och syskon, blir detta oftast endast obesvarad saknad.

Då kan närvaron av tankar kring alla minnen bland dessa resta stenar i vår Runstenstäta byggd vara ett bra fritidsnöje.

Orsaken till det ökade intresset kan vara flera.
Rent naturligt är att åldern är ett av dem.
Det uppstår då gärna tankar om det existentiella. Ofta ikring frågan om det enda avtryck man tror sig har skapat för sin avkomma, är avtrycket av sin egen död.

Man får beakta att minnet av den döde borde kunna leva synligt för evigt, men minnet av den levande kan bara finnas i nuet.

Vad lever människan för, om inte för sin tid i livet i nutid och det är då man skapar det som skall bli ett minne i efterlivet.
Man vill gärna bli ihågkommen för vad man gjorde och vad man skapade av sin förmåga, detta gäller troligen för alla människor.

Kanske ett minne av något, som är något mera än minnet av den eviga sjukdomen som överskuggar och förblir ickegörandet av ett evigt liv.

Minnet kan lätt bli endast ett minnet av det som kallas död i förtida uttag, ett straff kunde man kalla det.

Asklundars anonymitet, stående vid stenen i den forntida begravningsplatsen. Jag läser Gunlög reste stenen efter...
Det var bara trälar och hundar som blev strödda minneslösa vid gravhögarna.

Kanske borde jag resa en sten även här efter de i min ätt som blev kvar i främmande land.
Med sjukdomens mångfacetterade namn kanske någon minns vem jag var.
Kommer någon att komma ihåg, vem jag var då en gång, när livet var levande i sol och glädje.
Tänd ett ljus och minns mig medan jag ännu är och inte bara det slocknade ljusets låga. Möt mig gärna i min verklighet i nuet.
Ett nytt år väntar mig.
Även efter höstens Allhelgonatid.
Solljus glädje ger hopp.
Carpe Diem.

© Bosse 8 oktober 2019.