Det gamla trädet i soffan

Förfallet

Tomma jordnötspåsar
fullkomligt regnar kring mig
är kanske DET jag lämnar till eftervärlden

Oktober
Solljus silar sakta genom gulnade grenverk
Saker yr omkring i luften
Allt
Sitter löst

Sjävklart är det själva hösten
som grundlägger känslan
vätan
och alla oupptorkade minnen
från sommar
droppandes, hoppandes, slocknandes
fortfarande ångande
lustfyllt
strumporna
mörka i tårna
vilar upplagda
ännu
finns dofterna från smutsen utanför

Där ute sen
Förresten
Människor i höstfärger
i dimmor
Älskvärda Älvor
Små varelser

vill berätta om dem

Jag klär mig också med årstiden
och ofta i yra
inte bara för att hålla mig varm och torr
utan med de rätta färgerna
gult, brunt och mörkt grönt
det är så självklart
och det
visar min kontakt med själva planeten

Tycker det är fint
Hur jag är naturen
Hur jag är en varelse på denna planet som ibland förfasar mig över att stå utanför
alltsammans
en känsla av att
inte få vara med rent av
att jag inte är värdig

men jag lever alltjämt på
och av
planeten
och det vet den

ibland glömmer jag det
men
jag har ju ingen annanstans att ta vägen
det är ju här jag bor
i det mörka universum
mitt i
är jag en del av allting som händer här

det syns på kläderna
också
att jag känner så
att
min kropp förstår det

Och jordnötterna då
tja,
vad ska man säga

de låter härligt
mellan tänderna
och
påsen prasslar
ut i mörkret

det är väl också en del av livet
tänker jag

snacks