Kvällskvist. Den finaste fjärilen jag vet sätter sig på mitt vinglas. "Hej" säger jag. "Hej på dej du" muttrar sorgmanteln.
"Du är fri och lycklig du" säger jag.
"Jag? Fri kanske, men lycklig, nej. Fy fan för friheten." Sorgmanteln dricker lite av mitt vin. Vi sitter så en stund. Jag häller upp mer och vi blir lite berusade ihop. Väger frihet och vingslag mot rutiner och fasta strukturer. Jag jämför min semester med fjärilens konstanta ledighet.
"Hörru, ser du påfågelögat där borta?" Sorgmanteln pekar mot ängen med ett skört fjärilsben. "Hon mår skit. Bara fladdrar runt. För strukturlös. För fri. På väg rätt in i konturlösheten. Och hon är inte ensam. Så vad vet du människa om fjärilars mentala hälsa? Inte ett skit."
Den berusade sorgmanteln lämnar mig i skymning. Flyger rätt in i härbreväggen. Däckar i kaprifolen och låter natten och ljuva drömmar om struktur och begränsningar ta honom i besittning.