Varför säger alla lyssna? När man kan lära sig mer genom att betrakta det som sker i tystnaden? Återspeglas inte det som förespråkas bäst, i just det tysta?

Att växa upp i en värld där alla säger lyssna kan göra att det tar hela barndomen, kanske hela ungdomen innan man inser vem man egentligen ska komma bli och vad man egentligen lärt sig.

För sker inte den största formningen och den viktigaste bildningen i bevittnandet av föräldrars val, uppoffringar och aktioner i det tysta? De som sker utan instruktioner, tillsägelser eller kommentarer?

Uppoffringar genom sovmorgnar bortkastade för fotbollsskjutsar, val genom att välja, inte utifrån sig själv utan för någon annan, aktioner genom allt obehag och alla konfrontationer i barnets framtids namn. Allt detta för en person som inte kommer förstå värdet i tystnaden, innan den själv verkar i tystnad, innan den själv sakta betalar tillbaka, i tystnad.

Så tack mamma och tack pappa för allt ni inte sagt, tack för allt ni visat genom tystnaden.