Abbe: Vad kan vår nationalförfattare,
sysselsätta sig med nuförtiden då ?
eftersom han icke hörts af
vare sig med manuskript eller bref
på ofvanligt lång tid
vilket oråd kunna anas ?


Ågust : En städar ut gamla spöken,
ur tillvarons infernon.

Abbe : Vadan äro infernot ?

Ågust : Menniskorne !

Abbe : Äro inte Strindberg
misantropisk nu ?

Ågust : Filantropisk misantrop
med pessimistisk optimism.

Abbe : Det var motsägelsefullt
koncentrat det.

Ågust : Som menniskorne ju äro
fulla af motsägelse,
till trots hon ständigt röja sig,
förneken hon densamma dess
faktum.

Abbe : Generaliserar han icke nu ?

Ågust : Enär folkens röst kväfvas
af djefvulens aktörer,
finnas enkom ynkedomens tarv
af mensklighetens motsägelser,
i det efviga krig om heder
i mödom och mandom,
deri kunskap och lust leda
till arfssynd och syndaflod.


*