vars vingpennor bär, så starka
genom natten
om så vore evig blåst den sig när
pinar sig, knyter sig trotsig mot kvällens
stormhimmel
Det finns ingen som du
kommer aldrig att finnas
ditt namn är som en mild bris
i min mun
minns stunderna vi varandra gav
de kommer att följa mig
till min ensamma grav

älskade klokuggla