kontorsträlen försöker flyga korta sträckor
varje dag för inte vingarna ska rosta
och all glädje gömma sig i papperskvarnen
vi finner varandra stående i busskuren
eller i kön till bussen, kollektivets catwalk
då bussen stannar kliver alla av
på den dammiga trottoaren
vi livsresenärer
blir gärna trötta om kinden
om vi inte finner kornen
varje dag som är blå

vad kommer vi då att ångra
att vi inte levde mer
eller att vi inte levde alls
då vi står där med facit i handen, korrekturläser
livets maskor
en rät två aviga, knut på tråden och så fem räta
eller var det enbart knutar
varje fingertopp fnasig av radbandet
visst känns det tungt att känna sig som lump
eller gå omkring, stinka som ett as
då motorn ständigt varvats till högsta gas
för det är ju allt mörkret strävar efter
det finns grymhet som vill de vita till marken fälla
då får vi varken vara blyga eller snälla !