Jag såg en älva vid en damm
hon dansade så nätt
Det svär jag intill döden på
att det var det näpnaste jag sett

Hennes ögon var azurblå
hennes klänning vackert grön
Aldrig hade jag någonsin skådat
en varelse så skön

Hon sjöng en liten visa
om vinterdagar kalla
Inte kunde jag ana då
att tårar skulle falla

Natten smög sig på
och dagen, den tog slut
Så plötsligt i ett trollslag
såg hon mycket äldre ut

Hennes ungdom rann iväg
hennes lemmar blev snart stela
Och hennes späda kropp bröts ned
på ett sätt som ingen kunde hela

Hennes ansikte fick rynkor
hennes klänning blev en trasa
Jag stirrade med bävan på
detta Skådespel av Fasa

Hennes leder skulle brista
ty hon var alltför skör
Är det på detta grymma sätt
som en vacker älva dör?

Allt blev kusligt tyst
och allt som återstod
var en liten hög med aska
och en liten pöl med blod

Det finns så många former
av liv omkring i världen
Från djur med vassa tänder
till malarna vid härden

Slända, träd och blåval
människa och bi
Men lägger livet märke till oss
då det far förbi?