Din sorg och tillhörande skarpa ångest är en bergochdalbana som aldrig stannar.
Du ligger på golvet och är så jävla alienerad och spyr för att du är så jävla ensam.
Du känner dig så extremt jävla låg och att du är en så förskräckligt jävla dålig människa.
Du har för länge sen slutat att duscha och borsta tänderna, och du håller dig inomhus, bortsett från när du bara måste gå ut och proviantera. Människor stirrar ut dig när du dansar och sjunger på Willy:s, och då skrattar du ditt mest obehagliga skratt, som en eldkastare.
Städade senast gjorde du för 8 år sen, och din döda mamma har du stoppat upp, hon sitter i vardagsrummet med en tom och uppgiven blick. Din far styckade du och åt upp, mums!
Solen lyser ner på världens elände och du funderar allvarligt att gå för ett
avslut på ditt jävla livsfiasko som du avskyr så oerhört otroligt jävla mycket.
Har man en gång blivit totalt utslagen så finns det ingen väg tillbaka till livet.
Vanligt folk är så jävla livrädda för psyksjukdom som att det skulle vara pesten.
Egotrippade människor är det mest jävla patetiska och provocerande som finns,
och du är av den värsta sorten, allting i ditt havererade så kallade liv handlar om dig.
Inom psykiatrin är de gruvligt trötta på dig, för du har varit inlagd 20 gånger på 15 år.
Människorna är väldigt små och kylslagna varelser, och med sin blotta existens så utgör de helvetet. TV:n är din bästa vän och internet. Varför ställer du dig inte bara framför tåget, så att du får ett slut ditt obeskrivliga helvete? Din så kallade mamma ruttnar och stinker hur bra än du har stoppat upp henne. Din skräck är som att ligga i en kista sex fot under jord.
Du har klaustrofobi över att befinna dig i din kropp som är på maximalt dekis.
Snart ska du mörda en helt oskyldig människa, tillaga och helt sonika äta upp denne,
vilket ger dig rysningar av välbehag i en fantastisk flodvåg av euforisk livsglädje.