Det vadar ner i min havets ljusa,
mossar längs kanterna stilla och bröst,
det naglar ner i min havets susa,
i min havets susa röst.

Det klipprar ner i min armens mjuka,
kvinnar längs kanterna sandsus och spröd,
det klamrar ner i min armens kruka,
i min armens kruka stöd.

Det videungar min vinterns hjärta,
havar längs kanterna mossa och mjuk,
det mammar ner i min vinterns svärta,
i min vinterns svärta duk.

Det strandar in till min änders fäder,
världar längs kanterna märken och matt,
det vadar in till min änders fäder,
till min änders fäder att.