Krogen känd som hans vardagsrum. Till och med stöket hans, plastkassen med välta matvaror, skrynkliga pappersbuntar, jackor – så kallt är det väl inte. Ute. Som det känns är det vi och några civila.

”Svårt med inledningar.”

Han har läst mer än inledningen, ändå är det den som kommenteras. Svårt, betyder det att fortsättningen håller? Eller är det ett sätt att säga nej. Tack, men nej tack. Den där tjejen, hon med debuten, fick hjälp, och lyckades inte bara få ut boken. Den säljer, och får massa kritik, mest positiv.

Ett par civila, övre medelåldern, pensionärer säkert, äter. Alla andra bara dricker. Blandat.

Han vänder blad. Bra inledningar. Moby Dick. Hemsöborna. Dumskallarnas sammansvärjning, eller, den minns jag egentligen inte, men det borde ha varit en bra. Inledning.

Är inte jag själv civil? Här. Var annars?

Nervös? Skiter en björn i skogen?

Han tittar upp. Inte mot någonting. Kanske på grund av texten. Vill han ha en öl? Till?

”Vill du ha en öl?”

Han läppjar. Skum. Var annars kan jag titta än på honom?

”Svårt med intriger.”

Säger han som skrivit ut sig.

Jämfört med hur det var för tre, fyra nästan fem decennier sedan. Tröstar jag mig, inför sågningen, som väl kommer.

”Bara så jag förstår, är det generellt svårt med intriger, eller tycker du att jag har svårt med intriger, eller har du svårt med dem?”

”Va?”

Han ser ut att inte förstå, men samtidigt är det tydligt att det inte är hans problem. Vi vet båda att det är jag som är beroende.

”Jag måste till systemet, innan det stänger,” säger han.

Jag tittar till på min klocka, som är en fitbit och bara visar tiden om man pickar på den, eller vrickar handleden tvärt. 14.35. Fan. Lördag, tjugofem minuter, tar väl minst tio – femton för honom bara att gå dit.

”Kan jag gå?”

Lappen lika skrynklig som allt annat hos honom. Fyra 7.5: or, en Sailor, en box vitt, inte tysk eller portugis och en kvarting Talisman. Skrynkliga sedlar, hundraåttio, räcker inte, mitt gage, kan vara ett gott tecken. Alltså, mitt utlägg, rent kontraktsmässigt, borde rendera ett utlåtande.

Tillbaka sitter han och ser ut. Ser ut som om han tänker. Ser mig och verkar inte känna igen. Räcker honom kassen och boxen.

”Blev det något över?” säger han och ser ut som om han menar det.

”Eh, nej.”

”OK, behåll det.”

Kanske är vi på hans sjuttiotal. Det var väl ungefär då hundraåttio spänn hade räckt. Krogen känns lite mer modern, inte helt uppdaterad, men heller inte daterad. Han har läst.

Han har läst.

Han har läst vidare. Utan mig.

Han säger inget. Men så är han inte heller klar, ser ut som två – tre sidor kvar. Svårt med slutet.