Eldfängda, asförbannade, överförfriskade bergstroll sprang runt min husknut förut. Jag öppnade locket på en gammal kaffeburk, och fann mej själv inuti, skrattandes. Sotaren deklamerade Ferlin genom skorssten när jag stod och duschade. Det ringde samtidigt på dörren, och utanför stod en okänd Dam som sa, jag är konstant luspank och har ingenstans att bo, hörde att du har ett rum ledigt, jag är bra på att laga mat och städa. Vill du leva upp till ditt rykte som sann filantrop eller inte? Dessutom tycker jag du är jävligt vacker. När hon ser på mej med sina brunnsögon blir jag alldeles varm inuti, och katterna spinner. I knullerian råder knulleri och knullera, alla spanar efter ett billigt knull. I den döda köpgallerian köpgallras dom köpgallfebriga. En skock höns hänger i gardinerna i den själsliga istidens sköna charmiga attityder. Allting målas i sorg extas och ånger. Malaria och Salmonella smittar med sin hätska charm och brist på skam, solpaneler och intima militärfordon. Don efter person. Kungahuset ruvar i sin tomma avgrund. Läppstiftet ollonglans är på modet. Mycket är på modet. Tunga droger i paralyserad verklighetsflykt. Den inre verklighetens skyddade frid, glädje och sanning är bortglömd och övergiven. Byråkraterna, mytomanerna, och den självskadande Madame Rosenfink kramar en skorssten med stridsmålat arsle, liksom i en bön om något annat än självmord. Ett annat liv, ett annat jag. Alla vill knulla. Braka hän i sus och dus, lyckorus. Läppstiftet ollonglans med lakritssmak. Pumpa sin stjärt för 100.000 kronor med helium, och sväva över Sverige med falkblick efter KUK. Abrakadabra i skafferiet med den erigerade kukens svävande djuppsykologi. Sport. Lättsamt och svårmodigt på samma gång. Hunger är vi, ingenting mer. Kärlek måste alla ha, annars blir det aldrig bra. Ollonglans. Läppstiftet. Världen badar i ett falskt ljus. Det äkta ljuset kommer innifrån. I knullerian råder knulleri och knullera. Inne i en garderob sitter en 8-årig kille. Han vill inte vara med längre. Sin hyperaktiva, apatiska och allmänt dysfunktionella familj vill han inte vara med om. Han är dödstrött. Han vill att nån kommer och ger honom ömhet, lyssnar och förstår. Familjerna utan riktiga föräldrar. Föräldrar som inte har klivit över vuxengränsen, och som inte själva har haft några riktiga vuxna föräldrar. Pojken skär sej i armarna med allt han kan hitta. Mamman är paralyserad på tjoppoholicnätet. Pappa spelar bort alla pengar på Casino Kärleken och misshandlar mamma. Syskonen kastar ut möbler från balkongen på 15:e våningen. Allmänt ätstört. Gränspsykotiskt. Misär. Onda andar viskar om snabba lösningar. Pojken, Emil, skär sej så allvarligt att det blir ambulansfärd till akuten och sen BUP. Mamma kastar sig ut från balkongen och pappa mördar syskonen med en slö förskärare, och sen knullar han dom. Nej alla muntergökar nu tycker jag att vi åker till köpcentrat och shoppar loss några timmar. Det är så härligt att konsumera! Sen tittar vi på alla härliga program på TV! Nunnorna i klostret tittar aldrig på TV. Ber är vad dom gör till Gud om förlåtelse och barmhärtighet, om kärlek och sanning in i världen. Läkedom och tillrättaställande processer. Äkta frid i Jesu Kristi namn. Amen. Nä vart ska den här tidsåldern och världen sluta? Lyndon B Johnson hyrde sina fruar till frukost. I princip och minut. Ställ ner kylskåpet älskling. Yrkesstolthet och upphittad bultande svart sorg. Psykiatriska doktorer som simmar i sina egna förträffliga pannkakor, tack älskling, jaaaaaaaa ha ha ha ha. Gudmor och Satansfar. Dantes Inferno. Var snäll att gå lugnt och normalt till informationen på våning kärlek våning kärlek våning kärlek våning kärlek. Frukosten är snart glad. Jag har hört om en vecka, var god dröj i 40 år, var god dröm, och glöm inte att sätta på grannfrun. Grannfruns vattenspridare, hon är på semester, hon är på semester, hon har tagit en överdos sömntabletter. Richard Nixon hade 100 fruar på Hawaii. Vattenspridaren. Varför i fridens namn slog du ner din Klassföreståndare och brände ned hela skolan?? Därför att jag ville och kunde helt enkelt, helt enkelt, helt enkelt. Helt enkelt. Nånting måste ju hända förutom att jag håller på att bli psykiskt sjuk av att växa upp i den här sjuka familjen, landet, världen, familjen, världen, landet. Den schizofrena familjen. Jag är så jävla rädd för allting i världen. Rädd för att gå och handla i den hemska mataffären med alla fruktansvärda människor. Att gå och tömma brevlådan innebär för mig en oerhörd skräck, med alla blickar, folk som står och smyger bakom gardinerna och vill komma åt och knäcka mig. Därför har jag köpt 500 stycken burkar med ravioli och 500 burkar med fruktkompott, så slipper jag gå ut på ett halvår. TV och media är helt fruktansvärt vidrigt. De enda som jag pratar med är mina två katter Måns och Prins. Deras kärlek är fullkomligt villkorslös och tillförlitlig. Under min källare så måste FBI och CIA ha sina högkvarter. Jag hör dom mumla och göra upp planer för att krossa mig. Agenter på SÄPO stör min sömn med en sändare som ger mig mardrömmar. I toaletten bor det 10 stycken demoner, som med sin trolldom och häxkraft ger mig hemorojder och värk i urinblåsan. Det enda jag gör hela dagarna är att förskansa mig i min skyddade säng, en säker zon som ingen kan komma åt mig på. Duschvattnet är radioaktivt så jag tvättar mig i trädgården med regnvatten. Sitter i min säng och äter kall ravioli och fruktkompott, och ber mina enträgna böner för mig själv, katterna och världen. Jag har inga vänner eller bekanta längre. Ingen familj eller släkt. Det är så skönt att få vara ifred. Jävla människor! Jag har inte bett om att få vara människa! Men det går an, jag reder mig alltid. Alla mina kläder har blivit cancerframkallande, så jag är alltid naken. Jag spionerar mycket på mina grannar. Åtminstone två av dom har lik nedgrävda i sina trädgårdar. Jag har tipsat polisen, som var här en dag och undersökte. Jag är ensam om min stora kärlek till mig själv. Jag älskar att vara med mig själv. Andra människor är helvetet. 

Går det bra att gräva potatisland för hand? Nej, men det är skönt. Men framför mig hur det går inte att du berömde jag har en valnöt och det är inte så he he. Jag förstår..
Kom älskling, vi åker till torpet några dagar veckor månader år. Du är fin. Du är fin. Du lyssnar på min själ. Snart så är det midsommarafton. Sen börjar mörkret äta på oss. Dygnen krymper, ljuset jagas på flykten och vips så cyklar man i ett nollgradigt snöblandat regn,
och det är fan i mig november! Åren går runt och runt, och vi sitter bara och tittar på.
Julafton, ett drygt halvår kvar. Nu är det jul igen, ja nu är det... Jag ogillar sommaren, jag blir
bländad av solen, och tycker att jag är alltför asocial med brillor på. Allt som lever så förbannat, för att tre månader senare börja dö av. Människor som skrattar sig in i en lycklig död. En i i-länderna normal livslängd är alldeles extremt för lång. Vem fan orkar komma upp i åldrarna? Det räcker om man skulle dö vid 50, max. Jag gör det i alla fall inte, alltså gillar
att leva så där överdrivet länge, bli gammal och glömsk och skruttig, kanske ensam
och orkeslös. Rapport och sen gokväll, få i sig några trista smörgåsar, och hej och hej då till hemtjänsten. Jag kanske inte kan varken skriva och orkar inte läsa, ja vad fan ska jag göra då då? Högst få verkliga vänner, gamla och skruttiga dom också. Fy helvete vilken tillvaro.
Gå till affären med rullatorn, barskt tackla till några idioter som står i vägen och skräpar.