Jag ligger i sängen på mitt rum och tittar på herrarnas fristil 50 km VM i Lahtis. OK det är imponerande. Men ingenting jämfört med jag och min älskade far, stålmannen Ingo. En rar och genomsnäll man som piskade mig i skidspåren från att jag var 5 år gammal. 10 år senare utlyste han ett 500-kmlopp i Karslundsskogen. 100 varv på femmans slinga. 15 personer ställde upp. Jag och farsan gick ut stenhårt och höll tempot rakt igenom hela loppet. Medtävlarna låg mest och slarvade i skogen, helt utslagna. Men vi var aldrig nedlåtande eller stöddiga. Följande sommar, den stekheta, sprang vi från Örebro till Luleå tur och tur, nonstop. Sen deppade vi. Livet var för lätt. Då bestämde Far att vi skulle vindsurfa till Gibraltar. Kommande vinter. Det var väl ingenting. Då började vi istället supa och knarka, flumma till härlig musik. Det svåra var att sluta. Sen började vi med friklättring. Vi besteg lätt World Trade Center. Livet var trist. So fuckin boring. Vi gick ner i en djup och tung depression. Farsan klev in i gränspsykosens zon och blev konstig. Jag satsade på att bli författare. Fick ut en bok, som sålde i 75 miljoner ex. Då fick jag ett maniskt psykotiskt sammanbrott. Far tog livet av sig, och jag ligger på avdelning 7 rättspsyk Örebro. Fick en blackout och tuttade eld på rådhuset, som brann ned. Inga personskador. Jag är bipolär typ 1. Äntligen fått diagnos och lithium. Läser Dostojevskijs Brott och straff. Får bra vård. Godhet i luften. Ska gå till rökkuren och ta en Ciggarett. Hörru vet du vad klockan är? Klockan? Det existerar ingen tid? Va? Nej, tiden är en illusion. Men va fan... jag ska gå på BIO klockan 21:00. Ja jo... Klocktiden finns för annars brakar samhället samman, men INOM oss är vi tidlösa.
Men i helvete Anna, vilken sommarkurs gick du i år? "Mångudinnans tidlöshet, hitta ditt eviga jag, urkraftens Månsystrar." Jaså den... Hallå hallå, Jonas anropar Anna, är det någon hemma? Det lyser i fönstren. Lägg av! Annars skickar Gudinnan en katastrof på dig. Anna älskade, om några veckor blir det inläggning, jag känner dig. Abrus hemdon rake grox!! En förbannelse?  Ja i HELLVITE!!! Skojar du nu..? Varför har köksklockan inga visare?? Jag tog bort dom. Tiden existerar inte. Klockornas terror är över. Månens magi. Pånyttfödelse! Dina ögon är en soluppgång, gryningsblå. Dina höfter är två fjälltoppar, snövita. När jag hör din röst så skälver min kropp. Din blotta närvaro får allt att svartna. Paradisiskt när vi skrattar tillsammans. Jublande extas, vanvettigt hänförda. Vilda, kåta, eld och lågor, lyckligt besatta.
Dina bröst dryper utav honung, som jag hungrigt slickar i mig, mentalt rubbad. Din viskande mun är en magisk brunn. Jag älskar när vi är nakna i skogen, två hemlighetsfulla kärleksväsen, skönandar. Dina händer förtrollar mig hänryckande. Svarta spegel död, glitter, födelse, frid och frihet. Hej jag heter Evert och är 87 år gammal. Jag bor på seniorboendet Morkullan. Det härligaste som har hänt idag är när jag fick både min älskade risifrutti och fick se på mitt bedårande go kväll samtidigt som jag skrapade två trisslotter, utan vinst. Sen kom hemtjänstpatrullen och gav mig min kvälls- och nattmedicin, och jag krånglade till mig en kram av goa Moa. Idag har jag haft musiksession, har bl a lyssnat på allt med The Doors, Jimi Hendrix och The Who. Dansade lite med rullatorn, än är det stuns i gubben! Jag har sparat 127 stycken propavan sömntabletter, så att jag kan ta och bara lägga av att leva när det är läge för det. Lite dement är jag. Ibland tar jag fel på garderoben och badrummet. Alla mina vänner är döda, och inga barn och följdaktligen inga barnbarn har jag. Det är bara jag och min vapenbroder Sture som bjuder motstånd mot förfallet. Det är jobbigt att vara gammal. Hemorojder har jag så jag kan knappast sitta på en köksstol. Man lever liksom på en konstig övertid. Barndomen var som förra veckan och förra månaden var flera år sen. Tiden flyter i ett existentiellt kaos och stiltje om vart annat. Livet handlar om att sallabom rättonat med sallad allammelunda hänstigen sjunga fram glödande glädjors glättiga glittriga glammiga groteska galabalsgalanta genomkärleksfulla i sallabom. Rättonat och allammelunda. Aldrig ska de rätvinkliga, alltid logiska, rationella, hyperintellektuella och snusförnuftiga robotmänniskorna,
de själlösa zombiesarna, bakom sina vältaliga fasader som sprutar tomma ord, få kväva det Levande Livets Gränslösa Själfulla Kreativa Kärleksflow, Spirit och Glädje! Hålligonggong i skogen. Jag svävar i en helt annan Dimension. Dansar, skrattar och ler. Hoppar, skuttar och konstrar, som det Barn jag en gång var. Han, pojken, med de magiska underbara ögonen.
prutt pruttipruttipruttan ho ho, som en ko som en ko, tjoho, tradeladehoj, pruttipruttipruttan ho ho, ho ho, som en ko som en ko, tjoho ärumä på den? Skulle jag gå ut i skogen? Tänk om det går åt skogen. Den förhäxat harmoniska skogen med sina katter. Kanske jag stöter på Zigge silver. Zigge den utstötte. Som håller brandtal för skogens alla fåglar och en igelkott.
Baronessan Silfverborre med sin genomborrande blick. Att bara gå ut och lägga sej i skogen och ge upp. Att dansa en privat vals genom stygga willy:s alla paradgator och slickepott och långebrand och lilla döden. Att riktigt sukta efter en snyting. HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!
Att ligga inne i skogen och bli en riktigt naturlig människa. Jum jum. Brum brum. Gobeläng. Sädesfältens guld mognar. Vi föds. Ur jag har hän längs kullarna. Sprängfylld det och att smeka. Under språket fann jag tecknen. När jag ser i dina ögon går ett skalv genom mitt jag.
Jävlar i hängången skyndar vi oss hem och gör kärlek. Att du. Att jag. Att här och nu.
Ljusöversvämning. Glitter. Födelse och hemkomst. Min vän, min vän... Vad gör du med mig?
När Socialminister Hänfridh Properius i sin rosa gummikostym och maxade uppsyn, sa en och annan sanning på Regeringssammanträdet, då växte föraktet och hatet. Löfven en fågelholk. Annars svenskt gråmulet tyst... Tyst som på bårhuset. Fingrandena med glasögonen, himlandena med blickarna. Host, host. Endast en kvinnlig minister som ställde sej upp och applåderade. Ni är lata, slöa, dumma, håglösa, och så jävla nöjda och trygga med era feta löner. GÖR nånting för alla dom människor som verkligen behöver hjälp och förändring.
Vakna för Guds skull! Sverige blöder, och mitt departement behöver PENGAR. Nu. Nu. Nu!!!Vad spelar det för roll om du lyckas i livet, i världens ögon, men förlorar dig själv? Världen har alltid varit ett obeskrivligt arsle. Desto större är skälet att låta sin själ blomma ut i kärlek och sanning. Livets oändliga uppförsbacke. Vänd dig om och gå neråt, in i Guds rikes ljus. Prästen står med sitt ilskna röda skägg i predikstolen. Hans blick blixtrar, genomskådande dom sovande i församlingen. Barskt sarkastisk frätande konfronteras landets elit, rasister, och annat skräp. Prästens skoningslöst ljungande malmstämma, när han tar dom fattigas och sjukas parti. Dom svagas och utsattas parti. Gud kommer att steka alla fega, onda människor i sin glödheta stekpanna!! Efter Högmässan går prästen ned till Stadsparken, och sätter sig med några vänner, A-lagare, och dricker sprit i smyg. Sen super dom i ett dygn, lyssnande på Hendrix, Led Zeppelin, hett diskuterande allt mellan himmel och jord. Män av det rätta virket. Guds rätta gökar. En dag måste man inse att ens stenhårda oförsonlighet sitter som ett black kring ens egna fot, lika illa som för den som behöver ens förlåtelse. Alla är vi offer mer eller mindre, och alla har vi gjort någon illa. Också det måste vi förlåta oss själva. Förlåt mig, jag visste inte vad jag gjorde, jag var inte mig själv. Jag förlåter dig, men du ska veta hur ont det gjorde. Så lyser äntligen själens ljus ogrumlat. Förlåtelse, försoning, upprättelse: Ett mirakel av läkedom, livsförnyelse, glädje, för alla parter.