Åh, den där lusten...
(nej, inte den lusten,
eller, jo, den också...men...)
Jag tänker på livslusten,
den där stora,
starka, omvälvande kraften
som bor i oss.
Den som får oss att vilja leva
och fortsätta att leva,
lite till och lite till.
Den som får oss att göra saker som ingen trodde att vi skulle klara av,
allra minst vi själva.
Vi gör det där omöjliga ändå.
Vi faller.
Vi reser oss.
På nytt och på nytt.
Ibland känns inte lusten därinne uti oss längre.
Den är likt en uttorkad planta
som skriker efter näring.
Ge mig, ge mig, ge mig!
Och vi ger den mat, medicin, sällskap, musik och
testar med ett glas champagne.
Den reser sig
och frodas och växer igen.
Det händer att den växer så mycket att den ramlar ihop.
Den är som citronträdet som fick
ny, stor kruka och ny jord,
den sög i sig all näring och sträckte på sig och blommade och strålade och nästan dog.
Lustplantan i oss ska vårdas ömt.
Den ska pysslas om och pratas med och älskas.
Ibland får vi ge den en smäll på käften. Eller en dask i baken.
Av mentalt slag.
Vi behöver komma ur den där bekväma soffans komfortzon,
för att den ska väckas till liv igen.
Heja lusten!
Leve dig!