Samhället söver oss. Hur kommer man loss? Man glömmer bort vad det är man saknar. Är det långt tills man vaknar? Världen vill dig inte väl, den äter din själ.  Pappa... hur flög Jesus
till himlen, med rymdfärja? Han... jag vet inte, hmm. Varför exkluderar den här frikyrkan homosexualitet? Men Anton... därför att allt i den Heliga Skrift Bibeln, är Sant och så är det bara. Vem har bestämt det?? Jag är bisexuell och hånglar både med Pelle och Stina. Vad fan... säger du unge??? Kåt varje dag, och jag följer hädan efter INTE MED till den här hjärntvättade jävla skitförsamlingen!! Evangeliska frikyrkan... bara lägg ner skiten för Guds skull, pissrunk, rövjunk, mammaknullande idioter!! Gud hör dig Anton, och Han kommer att straffa dig nu. Håll käften din hycklande skenheliga kuksugare!! Nu har självaste FAN flugit i dig din förbannade horunge!! Rumsarrest!! Mamma är otrogen med Pastor Owe, märker du inte det din patetiska fåntratt? Djävulen skrattar åt den här kyrkan, där han sitter på första raden och ser stentroende ut. Han är du pappa, och när jag blir äldre ska du få duktigt med stryk. Nu kör jag dig till BUP på stubinen Anton... Du är SJUK och BESATT, var tyst!! MIN PAPPA Tryggve knullar småtjejer och småkillar !!!!!! Tyst blir det på det mysiga Gudstjänstfikat. Förstenat, ytterst pinsamt, mummeltyst. Han har hundratals nakenbilder på barn, och jag stack en kniv i han, när han råtafsade på mig i duschen. Lillsyrran är skitskraj!! Mamma knullar runt i församlingen, och går på stesolid, sprit och shopping. Jag ska elda upp det fula lyxvillehelvetet och bilarna!! Anton, kom nu... Vi ska till sjukhuset. Förlåt honom, han är sjuk, och måste få vård snarast. Han vet inte vad han pratar om. Anton tar fram en sprillans ny kartongkniv, och skär halsen av sin pedofila pappa, som dör fort. Tryggare kan ingen vara än Guds ÄLSKADE barnaskara. Det ligger en bomb nere i den undermedvetna avgrunden och tickar. Ingen har en aning om den. Uteliggaren Bengan Slokhatt häckar i den svarta lagunen, mumlar och validerar. Prins Djävelberg dricker dr Kokos kalasdroppar på Café Katastroph. Ingen vet vad som är dröm eller verklighet. Kärlek är bra. Kärlek är dödsskönt. Älska eller dö. Vem är det som har skapat Samhället? Är det nån eller några? Är det alla vi medborgare, eller blev det bara så här? Är inte livet ment att vara mer än så här? Motherfucking son of a fuckin bitch. Tänkte Åka när hon satt och bevittnade ännu ett Valium-dimmigt och strikt Socialpsykiatriledningsmöte i staden Örebra. Det är helt enkelt så att mänskorna dom sover. Och deras verklighet är en dröm. Därför så mycket cynism, likgiltighet, brist på medkänsla, brist på respekt och identifikation. En illvrålande brist på kärlek. Det är grymt. Grymhet känns, och får konsekvenser. Konsekvenser. Men Verksamhetschefen på Socialpsykiatrin, hon åker hem på fredan förträffligt nöjd över sitt jobb, och sin myndighets alla kvalitéer och framgångar. Fantastiskt. Det ligger en bomb nere i den undermedvetna avgrunden och tickar. Ingen har en aning om den. Ska man fortsätta leva sitt liv på knä, eller stående? Ska man hålla sin integritet och värdighet intakt? Vilkas attityder och energier dominerar Samhället? Går det att riva masken av den förljugna och sovande Makten? Hur når man igenom den massiva vallen av tvångsmässigt förnekande och stupid maktfullkomlighet? tänker Bengan Slokhatt när han skyndsamt skjuter i sej en skitig sil på Hamnplans allmänna toalett. För att det här sjuka samhället ska kunna fungera och fortlöpa så måste medborgarna lära sej att finna sej i att vara sjuka, tills dom inte minns vad det friska är. Livet blir inte vad man gör det till, det bara är som det är. Det handlar om att lära sej att stänga sin själ och sitt hjärta, att smidigt svika varandra, undanhålla och helst bara radera all sanning. Kvar återstår en oerhört skön känsla av att ingenting i livet är på riktigt blodigt allvar, nästan. Trygghet är alltid det bästa valet. Det handlar även om att smidig som en ål hela tiden slinka undan sitt medmänskliga ansvar, döva sitt samvete med något, och blåljuga sej själv rakt upp i nyllet. Sen ta några glas vin och titta på nåt myspys på TV. Vilket trevligt program! Jag mår bra. Vem har tid att vara sej själv fullt ut när hela det överbelastade livet ständigt snurrar hysteriskt på ytan? Jag har tänkt på det här med döden, som det ju sällan talas om. Den kommer att komma, var min första slutsats. Inträffar gör den alltid, man vet bara inte när. Kan man se livet som en slags sluss till nya sjöar och hav, länder och kontinenter? Man väntar på att få slussas ut. Och absolut noll kan man ta med sej dit av prylar och ting. Vad kan man ta med sej då? Minnen? Hur var livet? Jo jag jobbade som en skållad sjöhäst i 40 år, och hade ett halvskapligt äktenskap och fick några ungar som det gick halvskapligt för. Mot slutet så kändes det som att Livet inte var något riktigt verkligt... som att jag hela mitt vuxna liv väntade på att livet skulle börja på allvar. Det var nånting som saknades, och jag visste inte vad. Det föreföll mej allt tydligare som att staden jag bodde i hela mitt liv, inte var på riktigt, att det var en fiktivt skapad stad. Människorna var inte riktiga äkta människor. Att hela provinsen liksom låg i en övertrött dvala. Först när vi dör så blir vi fullkomligt vakna. Natten är dagens Mor. Jag älskar min Mamma. Pappa dricker extrema mängder Renat, med rent Samvete. Kaos är granne med Gud. Längs Himalayas bleka stränder så Älskar jag dej gränslöst som i en målning utav Chagall. Selma Lagerlöf krattar några grusgångar på Mårbacka. Jack Nicholson sitter i hammocken med ett befriande djävulskt och harmoniskt leende. Nätterna är ett enda kaos, som föder en blixtrande klarhet. Mamma ber till Gud, näst intill maniskt, men fortsätter att tvångsmässigt vara en blind optimist. Hennes tillgjordhet är outhärdlig. Vallmon exploderar i ultrarapid till en tonerna av en överlycklig näktergals sång.
Jag är övertygad om att Världen kommer att bli mycket MÄNSKLIGARE i framtiden. Men jag tror att det kommer att krävas många Katastrofer av olika slag innan Mänskligheten VAKNAR. Vi måste bygga våra samhällen INNIFRÅN, inte som det är idag så att folk blir sjuka och olyckliga. 800.000 människor tar sitt liv i världen varje år. Varför då undrar jag. Därför att dom inte orkade existera i den här världen som lider av en fundamental brist på det allra viktigaste i livet: Kärlek och Empati, Självkänsla och Integritet. Idag tänkte jag i egen skön Person tala lite om ämnet: Att ha det skönt och sånt, leva myspys, älska sej själv, säja snälla berömmande ord till sej själv och sånt... Ni vet det där med kärlek, gå på Fotbollsmatch och bua på motståndarlaget och domarjäveln, och sånt. Bygga harmoni utifrån ett nytt synsätt, en gnistrande insikt att det är nu det faktiskt gäller, men inte stressa upp sej över omgivningens speedat blinda förvirring, och sin egen trötta röriga hemlängtan. Att helt enkelt krypa upp i soffan med sej själv och njuta av sin egen närvaro. Att i stillhetens långsamma välsignelse singla som ett löv mot jorden, och känna ömhetens blixtar öppna Hjärtats ögon. Se ett fotografi på sej själv som 4-åring. Inse, förstå, fatta, begripa och Känna: Han är Jag. Han är så vacker så att det bränner i mitt hjärta. Vad skulle han tycka om han såg mej? Hur skulle det vara om jag knackade på hans rum, där han sitter och bygger lego samtidigt som han lyssnar på Djungelboken? Skulle jag älska honom? Ja, jag skulle Älska honom. Fullt ut. Jag skulle göra allt.