Nej, jag gick inte under

Här ligger du och går under
var orden som packade väskan
och brände alla familjealbumen
inte ens det svarta gav någon ro
en enda månadslön
och hundra förebrående ark
vita som snö men oskrivna, så gick jag därifrån
som så många gånger senare

Nej, inte, det gjorde jag redan då
när du såg och fångade mig, en förbannelse,
en plåga att ständigt skuggas av
Går under? Min älskade
Jag dör, ser du inte det
och du lät mig
i din oskuld, i din ungdom
Och jag som trodde du inte förstod bättre

Den var så kort förstår du
min, inte alls som den bort
åldrad och fårad, med en ständig följeslagare
smutsig, fylld av rädsla och skam
den jag fick med mig hemifrån
de alldeles för rena men alltid ensamma rummen
klackarna mot parketten
jag hör inte skratten eka mot de vita valven

Gå ni, och låt mig ligga här en stund
det var så här det var menat
jag packar snart och går
när det knackar hårt på din dörr
ser du inte mossan växa längs väggarna
och himlen öppna sig över min bädd
där rinner vattnet klart och friskt.
Låt mig vara, låt mig gå härifrån
Lämna mig för fan ifred

Vid denna källa rinner gåtorna, ser du
mellan trädens grenar
flätas trådarna samman, tätare än dina
porlande rinner svaren ända hemifrån
ingenstans längre bort än att jag kan se dig
än att de kan halas in
av en vilsen man på tretti år

Dagen innan såg han släkten samlas
en enda gång för hans skull
i kavaj och slips togs familjen emot på tå, med ögonen stängda
hälsades döden med stadig hand och glaset fyllt
hälsades Moster, alltmera besviken
allteftersom kvällen gick
hälsades de alla med tystnad och gick

Dagen innan drunknade han ensam
just där med ögonen öppna
svarta som gölens uppgivenhet
hann som trodde sig känt botten nådd
sjönk med upphetsad förvåning
allt längre ned , såg sin dotter vinka i dörren
och togs emot i det gröna gräset

En vilsen man på trettio år
såg hästarna komma en första gång
de vita med den gyllene manen
i det böljande sjögräset som så många gånger senare
och de tog honom med
till flodens strand där solen gick upp
och vägen delade sig åt alla håll

Nej, jag gick inte under
trots förbannelsen du gav, den du aldrig svek
jag skulle aldrig älskat dig
den där julen då allt stod still
Jag förstod inte då
att det var döden som drog förbi
och tog dig med
för det var allt han kunde ge och ta av mig

Hästarna betar nu för alltid längs floden i fjärran
och han fick mig inte sen heller
sjögräset böljar som smaragder i solen
som så många gånger förr, men jag går aldrig dit igen
medan döden drar förbi, fast du viskar mitt namn
för din förbannelse lev ditt eget öde
Den tog ditt enda barn. Det var aldrig jag.

Jag sparkar på en sten och vänder på ett blad
och ser min dotter vinka i dörren
det var aldrig du, säger hon och håller fingret för munnen
nej, det var aldrig jag
det var långt innan dess på den hårda parketten
lögnerna tog vid, fick fäste
för en man på sexti ljuger inte mer

Arken jag hade med mig, vita som snön en gång
är inte ens till hälften fyllda
men vid källan skriver jag under grenarna
mörkret, skammen och rädslan kan du ta
när du nån gång drar förbi och frågar hur jag mår
ja tack, jag är lycklig nu, mer än någonsin
sen du försvann

Du gjorde vad du kunde med dina händer
med dina gröna ögon
med din bitterhet och din jävla släkt
nej, det var aldrig jag
det var långt innan dess på den hårda parketten
och jag vill inte veta varför
du ligger där och går under alldeles själv.

Men jag går vidare med knappt en månadslön
min oskuld och min ungdom
med hundra oskrivna otåliga ark
med ett hjärta som är rött, inte svart
mot horisonten där hon väntar, inte längre bort
än att den kan halas in
av en fri man på drygt sexti

Nej, jag gick inte under...