Jag tog bussen som gick mellan hållplatserna, kärleken
lasarettet och kyrkogården.
När jag steg ombord sade chauffören, du behöver inte betala idag.
Den fanns inga passagerare ombord förutom mig, konstigt.

I god tid innan lasarettet tryckte jag på stopp knappen,
men bussen stannade inte.
Jag ropade ”stanna, ” med chauffören ignorerade
mig och fortsatte.
Jag skulle läggas in för en hjärtoperation
som inte var helt riskfri.

Vid ändhållplatsen vägrade jag stiga av,
ville åka tillbaks till lasarettet.
Men busschaffören tvingade mig att lämna bussen,
han ville ha sin lunch paus.

Jag samlade ihop mina pinaler och
tog en promenad på kyrkogården.
Rätt som det var kom en präst klädd helt
i svart gående mot mig.
”Välkommen” du är väntad” sade han,
”vad har du i ryggan.”
”Jag har en tandborste ett par böcker och en pyjamas.”
”Vad skall du med det till? följ med mig.”

Jag blev mer och mer konfunderad vad var detta?
Kände olust och skulle just vända om
då jag såg att bussen startade och körde sin väg.
OK jag följer då med tänkte jag, och värmer mig i kyrkan.
Det hade blivit kallare och börjat småregna.

Vi gick in och satte oss bredvid varandra på en bänk.
Det var helt tomt förutom oss.
Underbar orgelmusik strömmade ut
och fyllde upp vartenda skrymsle och vrå.

Jag föll in i dvala och somnade.
Efter det som verkade en evighet vaknade jag,
stel och darrade av köld.
Han bredvid mig var försvunnen.

Längst fram i kyrkan stod en kista,
full med blommor och dekorationer.
den fanns inte där förut.

Jag reste mig upp med möda
och stapplade fram till den.
Det stod något skrivet på gaveln.
Böjde mig ner för att se bättre.
Där stod mitt namn.