när sorgen perforerar viljan
står den nedsjunken i träsket
förtvivlans utmarker
att solen lyser har ingen betydelse
väntar på att få se månen
segla ut över havet
och drunkna i tidens ström
är mer än sorgen som drabbar
de förkrossade
mer än vreden som
behärskar de förtvivlade
så full av regn är jag
över vad som hände dig
älskade klokuggla
ingenting kan ja göra
regnet kunde inte vara mer än havet
fruktar håglösheten
den leder bort

från vandringsleder