Var ensam och vilsen som dagen och natten
Svanar och ankor kom på besök i sjön
Blev kär i havet som solen, lät glad som sången
Knackade på dörrarna till vinden
Önskade känna vattnets bris och tiden
Öppnade ingen, de hade flyttat nyligen
Lyssnade till blöta och hala tanken
Inget svar och ingen empati igen
Hörde av sig till blinda sanningen
Väcktes oskyldiga känslor från drömmen
Hördes några duvor viska från vinden
Gatulamporna skälvde av passerande insektsflocken
De innersta rädslorna leddes till att hamna i ovissheten
Gammaldags kändes känsloflödena
Själen behövde musiken, lugnet och hjälteviljan
Jaget i tragedin fick styrka och ville krossa rädslans stenar
Men faror lurade bakom varje gatuhörn
Ingen kunde lita på någon
Ett hysteriskt högt ljud överröstade hopplösheten
Funderade om ljudet har färger som kärleken
Fick plötsligt tårar i ögonen
Fick för sig att det som låter är örnen
Rösten ökade i kraft igen
Men den bekanta rösten kom inifrån egentligen
“Se med öronen och höra med ögonen
Lita på ingen, tro på kunskapen!”
Lyfte huvudet högt och tog stora, bestämda steg mot framtiden!