Jag lider utav posttraumatisk stress, depression och oro. Forskarna har kommit fram till att människor som har varit med om traumatiska saker i sina liv kan må mer eller mindre dåligt när det sker traumatiska händelser i samhället som till exempel nu med katastrofen Corona.
Jag var mycket allvarligt psykotisk åren 1986-87. Nu under denna världsomspännande pandemi så har jag fått tendenser av den där vidriga psykosen. Inte att jag blir psykotisk, utan bara en oro som sitter i magen, och en stress som gör det svårt att tänka och se klart, för allt rör ihop sig i huvudet. Efter tsunamikatastrofen 2004 så mådde jag riktigt jävla dåligt, då jag var totalt superstressad. Jag drabbades även av tvångshandlingar, var tvungen att torka mig 5-10 gånger efter att jag hade tvättat händerna för annars så skulle jag kunna fått ström i mig när jag tog i elektriska saker. Corona har gjort mig konstant lätt deprimerad och väldigt trött, sover inte bra på nätterna. Sen 30 år har jag också ett psykosomatiskt trötthetssyndrom som sitter i både kroppen och i huvudet, vilket har förvärrats den senaste tiden. Vad jag gör mest är att ligga i sängen och meditera och be. Jag behöver ha tyst kring mitt inre kaos. Tänker på och känner med alla som mår dåligt dessa dagar, isolerade ensamma människor och sjukhuspersonal som ger sitt allra yttersta. Jag försöker att koppla bort det och fokusera på positiva saker, kärlek, humor och glädje. Men pandemin bor i min anspända kropp och i min stressade hjärna. Jag bor i världen och världen bor i mig. Vissa dagar så tänker jag intensivt på att ta livet av mig.