Jag hade suttit där i orkestern så länge jag mindes
och spelat mina passager.
Jag hade två passager i första satsen sedan var det inget mer för mig.
Efter pausen kunde jag gå hem, men jag stannade kvar.
Alla i orkestern tittade på mig, varför stannar han kvar?
jag reste mig upp med alla de andra när Maestro kom in, han såg mig inte.
Orkestern började, en bit in i andra satsen ställde jag mig upp
och fyllde i med ett långt solo, alla i orkestern tittade sig oroligt om,
Maestro gav mig en blick som kunde döda.
Vid slutet av tredje satsen där allegro gick över till adiago reste jag mig igen , nu var orkestern med mig, mitt solo fylldes i på ett underbart sätt, Maestros blick på mig kunde mörda, han höjde taktpinnen och musiken tonade långsamt ut.

Jublet kände inga gränser, applåderna höll aldrig på att ta slut, jag fick resa mig upp gång på gång.