Jag gick på vägen på min dagliga promenad då jag utan förvarning blev invirad i tät dimma. Det var knappt jag kunde se vägkanten. Jag fortsatte försiktigt framåt utan att lämna vägkanten ur sikte. Dimman släpper väl snart tänkte jag. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig och vände mig om, är någon där ropade jag men fick inget svar.
Det är bäst att vända om tänkte jag och började gå åt andra hållet, då hörde jag rösten framför mig i dimman. Skyndade mig för att hinna i kapp, men han tykets hela tiden vara några steg framför mig.
När jag lyssnade noga hörde jag honom recitera en av mig nyskriven dikt. Ingen annan hade läst eller hört denna dikt tidigare.
Dimman lättade och jag såg en gestalt framför mig skyndade mig för att hinna i kapp men då jag är en gammal man tog det tid och han försvann i fjärran. Då jag äntligen kom fram till min port och uppför trapporna var jag alldeles slut.
Konstigt min dörr var inte låst, hade jag glömt låsa? Jag satte mig ner vid mitt skrivbord och pustade ut, framför mig låg min nyskrivna dikt, jag böjde mig fram det var något jag inte kände igen. Hade jag kanske glömt att jag skrivit något mer. Jag började läsa, det var en fantastisk fortsättning, jag böjde mig fram och tittade närmare, skrivstilen var mycket lik min, men det var inte min stil.