Jag behöver
ett ankare
för att hålla
mig kvar i det
vardagliga.

Jordiga fingrar
och vinbärskärnor
mellan tänderna.


Livet är surrealistiskt.
Omöjligt att förstå.

Ett ankare som håller mig kvar.

Eller så tillåter jag mig att lyftas bort
med hjälp av fantasins fantastiska farkost.