Hon efter-åt på efterrätten och inrättade sig själv i ryktet om dess storhet. Den hade blivit lyft till skyarna och själv hade hon lyft kassarna från affären. Hon lydde receptet på en höft och fick så skåda en oväntad skapelse. Hon inser efteråt att måttet på en höft ibland är viktigt och ändå blev efterrätten något att minnas. I tanken leker hon med måttet på ett ungefär och tänker att mirakel kan hända i stort och smått. Hon ser fram emot en repris med förhoppningen att uppleva samma sak igen. Men livet kommer inte i just repris men kan levas i likheter med andra stunder. Ibland fattas något eller någon och på det grundar man vikten av betydelse. Så vikten ligger i måttet som kan bli något enastående. Det har hänt, det kommer att hända men det är inte helt säkert. Inget är säkert men det går att hoppas. Man kan gissa och räkna ut ett hopp men inte tillsätta allt som behövs för att ett hopp ska bli verklighet. Ordens mening rör sig som en vindsnurra som behöver vind. Själv behöver hon bara det exakta minnet av ett mått för nu är det goda slut.