Dörren gick att öppna ut mot våren 
och plötsligt såg man hur allt kunde
ha blivit innanför staketet. 

Allt är dessutom för stort för att nämna. 

Dörren själv är gammal, gnisten och 
gnälligare än något levande. Men dess 
öppning är en inbjudning. 

Allt bär dessutom en doft av kaffe. 

Så kommer våren igen och brer ut sig 
på en plats innanför ett staket och det
blir precis som det vill.

Allt blir dessutom inte som alla vill.