När himlen var blå för sista gången åkte vi för att plocka kantareller. Vi hade packat ned kaffetermos i ryggsäcken och stannade på ica och köpte bullar.

Min blå bil blänkte ikapp med dagen och när vi rullade den sista biten ut i skogen kunde man nästan inte se att det blivit höst; löven var så evigt gröna och ormbunkarna så höga att de nästan nådde trädtopparna. Så traskade vi ikring bland stubbar och lingonris, och sa att jo, om en vecka eller två skulle allt lingonen vara mogna.

Men vi hittade inga kantareller.

Var det det första tecknet?
Kanske skulle jag ha anat oråd?
Som när en svart katt kilar över vägen ett stenkast framför en. Det gjorde jag hur som helst inte.

Vi hittade inga kantareller men bredde ut picknickfilten bland aspsly och ljung. Så låg vi där och din arm var så stark under min nacke, helt avslappnad, men ändå så stark. Vi tittade upp i himlen och kaffeslurken värmde i min mage. Och vi pratade om livet och barn och gårdar och yrken, så som vi alltid gör, du och jag.

Vi hittade inga kantareller och kanske borde jag ha förstått att du några timmar senare skulle ändra dig, säga att du inte ville ha barn eller gård eller yrke. Eller mig.