Skönt det fanns inte något fakir flyg till Östberlin, flyget gick först kl.
13 från Arlanda via Köpenhamn till Schönefeld utanför Östberlin.
Två timmar på Kastrup , en Tuborg och jättemacka med pillade rejer är obligatoriskt vid resa till Danmark .
Tiden gick fort, Interflug till Berlin var allra längst ut på piren ,undrar om dom betalar mindre för att parkera längst ut tänkte jag. Där satt bara en handfull passagerare och väntade.
Jag tittade på dem, vilka reser egentligen till Östtyskland.
Några såg ut som kulturnissar av klädseln att döma, stickad mössa mångfärgad tröja, kulturutbyte?
Socialdemokrater har ju alltid haft en förkärlek att sammarbeta med kommunist stater, gärna på kulturområdet, det förpliktigar ju inte till så mycket.
En kille såg ut som "ideolog" kommunist , grå tröja runda glasögon och blanksliten portfölj.
Planet som vi skulle flyga med stod inne, det var en gammal Sovjetisk Ilusjin som såg smutsig och sliten ut, det var stor kontrast mot SAS välpolerade flygplan.
Vrålet när vi startade var öronbedövande, det skramlade och skakade så jag trodde att nitarna på vingarna skulle hoppa ut.
Sätena var smutsiga och obekväma , de var fasta och gick inte att luta.
Flygvärdinnorna var klädda i mörka kjolar med blusar som gick högt upp i halsen, mössorna dom hade fick mig nästan att bli full i skratt, dom var platta och satt lite på snedden, det hela såg utomordentligt löjligt ut,
de ägnade ingen uppmärksamhet mer än absolut nödvändig åt passagerarna.
All annonsering var på Tyska. Någon traktering förekom inte .
Efter planet lyft satt de och pratade med varandra hela tiden ända tills det var tid att landa.
" Kommunisten" som jag trott , hade hamnat på samma rad som jag längst in vid fönstret, otroligt det fanns hur mycket tomma rader som helst.
Jag frågade försiktigt vad han skulle göra i Östtyskland.
Det visade sig att han var musiker och skulle vara på utbyte med en symfoniorkester i Potsdam. Var är ditt instrument då frågade jag, jag spelar piano sade han, det är ju lite tungt att släpa på sade jag med ett skratt.
Han log inte, det är det som är problemet för oss pianister man vet aldrig vilket instrument man måste att spela på.
Du själv då, jag skall till en fabrik utanför Berlin som vi levererat maskiner till och gå igenom en del avtal mm sade jag.
Tänk var fel man kan ha om människor, men han var kanske kommunist, tordes inte fråga.
Vi landade med en skräll, landningsbanan måste vara mycket ojämn för det skakade och gungade hela vägen in.
En skraltig buss som stank avgaser hämtade oss och körde till den oansenliga terminalbyggnaden som såg grå och trist ut.
Vilken minimal terminal byggnad till en så stor stad tänkte jag, men förstod snart varför, det fanns bara ett större flygplan förutom oss. En bit bort stod två enmotoriga propeller plan av mycket gammal snitt, de såg ut att vara färdiga för flygmuseet.
Gränspersonalen hade höga mössor av gammal tysk Nazi modell och var ytterst misstänksamma, öppnade allt, kände på fickor kollade passet med visum om och om igen, hämtade en överordnad för ytterligare kontroll, ist alles in Ordnung? försökte jag men fick inget svar utan en skarp blick , det här sköter vi.
Frågorna var många, vad är avsikten med besöket , hur länge stannar ni, var skall ni bo?
Det senaste gav dom stora bekymmer då jag inte visste vad jag skulle bo då allt hade ordnats av fabriken jag skulle besöka, ist alles in Ordnung? försökte jag men fick inget svar.
Ich werde mit einem Auto von der Fabrik abgeholt, die ich besuchen werde, sade jag på min bästa skoltyska.
Das Auto muss hier sein, försökte jag.
Han tittade på mig med sina genomträngande stålblå ögen,
wir müssen Berlin anrufen.
Han avlägsnade sig för att ringa efter lång tid med mycket prat i telefon så släppte dom äntligen in mig i DDR.
Hoppas han inte kört sin väg tänkte jag.
Utanför stod en gammal sliten Lada och väntade, jag gick fram till föraren som hade skinnjacka och skärmmössa av den typ som man ofta ser i Tyskland.
Jag sade mitt namn, han nickade buttert och fimpade sin cigarett.
Orten där fabriken låg var några mil utanför Berlin, trafiken var mycket gles, Ladan skumpade och hoppade , föraren var mycket ovillig att prata, jag försökte några gånger, antingen förstod han inte min Tyska eller så ville han inte prata, det enda jag hörde honom säga på hela vägen var några svordomar och muttrande över andra trafikanter och fotgängare.