En ljus romans i tragiskt grått
Och någonstans gick Akvileja
Hon hade inget mer att säga
Om det brott hon just begått
Här står en trashank i sitt läder
Med snus och vin i ogjort väder
En söndrig dåre hon försmått
Jag står på kanten till min brygga
Höstens vågor känns så trygga
Dom kan ju alltid ta mig bort
Regn och måne mörka nätter
En grym paljett i oförrätter
Tycks för alltid bli min lott
Det finns en värld värd att befria
I en besvärjad profetia
När Amors pilar blivit skott
Jag blev rånad jag blev rämnad
På perrongen återlämnad
Just när sista tåget gått
Dom säger snart ska solen stiga
Att våran dräng ska få sin piga
I något ljust och himmelsblått
Ja dom kan litterärt benämna
En ful poet som tvingats lämna
En ljus romans i tragiskt grått
Hon var dragning hon var ljusning
Som en särskild sorts berusning
När sessionen rycktes bort
Och någonstans finns Akvileja
Och har inget mer att säga
Till den man hon just förrått...