Den käftsmäll
Som livet gav
För dryga året sedan
Känns rejält ännu
Ärr som skaver resten
av min vandring

Glädjen känns skörare
Det ofattbara
Lika ofattbart

Självklart
Finns ej mer
Tankar
Svävar
I vilsenhet

Nattens sista timmar
Kättrar ångesten
Likt en tvångströja
Skärvor av den
Uppbyggda värld
Jag vandrade i
Skramlar nu runt
Inombords

Vissa bitar
Hittar nog aldrig
Sin plats igen