Jag gav dig allt jag nånsin kunnat ge dig
Men ändå föll jag offer för din lek
Jag såg dig så som ingen kunnat se dig
Men ändå fick jag erfara ditt svek

Allt det vackra som du ljög om att jag ägde
Att min personlighet var gåvan i sitt sätt
Nu ser jag just hur lätt din sanning vägde
Och hur simpelt du slog myt av fel och rätt

Du vände dig till den som gjort dig illa
Och bönade och bad om hans förlåt
Ja nu vet jag ju hur lätt du har att spilla
En ynklig tår och kalla den för gråt

Du lämna mig som tillintetgjord Messias
Som du tillbett nyss i hopp om hans dusör
Bakom känslan av att innerligt befrias
Blev jag uppspikad och korsfäst utanför

Du ringde mig med avsikten att plåga
Det sista ur en vanmäktig person
Ur skamlösheten ställde du din fråga
Om jag ändå kunde vara din galjon

Ja jag fanns där alltid redo att försvara
Som din färgblinda och ordblinda poet
Men ingenting går längre att förklara
För du stal min ordagåva när du smet

Det är för jävligt att du ropar mig tillbaka
Men ändå inte avlägger nån ed
Du lockar med nåt sött jag måste smaka
Sen dumpar du mig tomhänt utan sked

Jag står här i en outhärdlig öken
Allt som blomstrade är nedvissnat och trist
Men en sak ska du veta lilla fröken
Att jag är aldrig någons andregitarrist

Då du säger att jag måste acceptera
Vem fan är du att kräva acceptans
Jag är inte alls den man du kan kassera
För att sedan åter få en andra chans

Jag har inget kvar och ingenting att ge dig
När du skoningslöst tycks fortsätta din lek
Med brusten blick är det ogörligt att se dig
Så du lär obesedd få fullborda ditt svek...