Vi seglar ut tillsammans du och jag..
Jag håller seglet när det blåser upp till storm. Jag ser till att inte vinden tar dig och kastar ner dig i det kalla vattnet. Jag vyssar dig till sömns när månen speglar sig i det blanka vattnet. Jag står stark när regnet piskar mot din kind, håller dig i min famn och släpper aldrig taget. När solen lyser med sina strålar mot vår båt så iakttar jag dig från håll och önskar att tiden stannar.

Men du mitt barn, måste gå på båten själv, göra din egna resa.
Jag står kvar på land och blickar ut över horisonten och ser hur skepnaden av dig blir mindre och mindre. Jag har då packat med dig ett segel så du kan färdas i storm. Jag har lagt ner livbojen så du kan hoppa i om så behövs. Ankaret har jag hängt där bak så du alltid kan stanna upp och fundera.

Nu måste jag släppa dig min son, lycka till på livets resa!